Kap 2 – Isfårans skog – del två

 

De stannade alla upp. Den sista sträckan hade de hållit en god fart, eggade av skogsbrynet som skymtade framför dem. Andfådda och svettiga stod de nu på rad inte långt från träden, vilka i en nästan perfekt linje sköt upp ur marken en bit ifrån dem. Skogen verkade bestå enbart av något slags lövträd som ingen av dem, förutom Thorskoig, hade sett förut. Träden var stora med kraftiga stammar. De hade breda, lummiga kronor som bredde ut sig ganska högt över den kala nedre delen av stammen. Kronorna sköt ut från stammen kanske två famnar upp i luften och under dem fanns inga grenar, bara den släta, grågröna och mycket egenartade barken på stammen som reste sig från marken. Löven verkade vara ovala och väldigt stora. Till färgen var de kraftigt mörkgröna, nästan svarta om de låg i skugga.

”En underlig skog”, konstaterade Tosse och uttalade vad de alla tänkte – med undantag av Thorskoig, som hade varit här förut. ”Här finns inget egentligt bryn, ingen övergång från myr till skog, ser ni? Helt plötsligt reser sig bara stammarna här som en mur ur marken och under dem byts myrmarkernas dyiga mossar mot ett högt, svajande gräs.” Tosse tystnade och lutade sig tungt på käppen, vilken sjönk ner en bra bit i myren, vilket lämnade honom kraftigt framåtlutad.

De blev alla tysta en stund, begrundande Tosses ord. Under trädens kronor kunde de se det höga gräs Tosse hade pratat om. Drygt en fot högt verkade det stå över marken, och dess ljusgröna färg kontrasterade en aning med trädkronornas mörkgröna nyans. Enligt vad de kunde se täckte gräset varje tum av mark under träden. Mycket riktigt fanns här heller ingen övergång från myr till skog. I en nästan rak linje stod helt enkelt den första raden av träd där framför dem, utan vare sig sly eller buskage så långt ögat nådde. Nästan överväldigade av den här besynnerliga överraskningen, nu när de äntligen var framme vid sitt första delmål på färden, lät de tystnaden bestå. Tosse, med halvlängdsfolkets skarpa sinnen, funderade även på varför han inte hörde några ljud av fåglar eller övriga djur från skogens djup.

”Så här ser den ut, Isfårans skog”, sade Thorskoig till slut och bröt tystnaden. ”Varken träden eller gräset har jag sett någon annanstans under min livstid och inte har jag hört att de ska finnas på någon annan plats än just här heller. Somliga säger att dessa träd är en rest av en urgammal skog, som innan människorna kom till dessa land täckte de norra provinserna vid Järn- och Skymningsbergens fötter ända till de östra skogarna. En gång förut har jag vandrat under trädens skugga och mina erfarenheter är mestadels goda. Här finns mat och örter i mängder, men knappast något folk. Ett fåtal jägare och vildmarksmän färdas här ibland på jakt efter sällsynta örter att sälja söderöver, det är allt. Det var också med den avsikten jag själv kom hit första gången en dag för många år sedan. I övrigt undviks skogen av de flesta. Rykten går om andar, älvor och annat som ska dväljas under lövverket. Själv ger jag inte mycket för sådant prat.”     

            

”Förr måste människorna dock ha färdats regelbundet genom skogen, åtminstone agrakhanerna”, sade Oke. ”Norra befästningsverken ligger trots allt just norrut härifrån. För att komma dit måste man passera såväl älven som skogen om man inte vill färdas över Järnbergens västra utlöpare, en betydligt längre och mer mödosam väg.” Oke svepte med armen österut, där Järnbergens mörkgråa, mäktiga och dystra massiv kunde skymta vid horisonten.

”Det stämmer”, svarade Thorskoig. ”Förr fanns också en väg genom skogen, som numera dock måste vara helt övervuxen. Vi skulle kunna försöka hitta de eventuella resterna av den, då den leder till den enda bro som går över Isfåran. Vada över älven är praktiskt taget omöjligt året om, så kall och livlig är den. Alternativt tar vi oss raka vägen till älven genom skogen och följer vattnet till det att vi kommer till bron. Jag skulle tro att det ändå blir det lättaste alternativet. Skogen är inte lång i nord-sydlig riktning. Men låt oss till att börja med ta oss en bit in under lövvalvet. Jag längtar efter att få slippa myrmarkernas isande vårbrisar.” Med de orden tog Thorskoig demonstrativt ett par steg framåt.

De andra följde efter.

 Väl inne under träden kunde de höra ett mjukt sus från lövvalvet över dem. Stammarna stod tätt, så tätt att kronorna överallt flätades samman med varandra och gjorde det omöjligt för dem att se himlen ovanför. Lite solljus hittade dock sin väg ner genom taket av löv, men bara tillräckligt för att skänka skogen en glåmig och dunkel halvdager. Ju längre in de kom, desto tystare blev det. Vinden dog efterhand bort, hindrad av den mängd träd de lämnade mellan sig och myrmarkerna. En behaglig doft av jord, bark och gräs låg över skogen, mild och rogivande.

Sälllskapet kunde inte undgå att vaggas till ro av det lätta suset från trädkronorna ovanför deras huvuden, den dunkla halvdagern under lövvalvet och den mylliga, milda doften som nådde deras näsor. Snart stegade de fram i sakta mak, avslappnade och med tankarna på drift. Ingen av dem verkade tänka på vart de var på väg eller vilken kurs de borde ta. Omedvetna om omgivningen lunkade de på, alla inne i sin egen lilla dagdrömsvärld. Deras sinnen var som bedövade av skogens sövande omfamning. De promenerade framåt i sakta mak med drömmande steg, vilka förde dem längre och längre in under lövvalvet.

På så vis fortsatte de ett bra tag, utan att tänka på tiden. Alla gick de utan att märka att dagen närmade sig kvällning och att de samtidigt tog sig allt längre in i skogen. Istället följde deras tankar sina egna vägar, fantiserande om svunna, bekvämare dagar eller framtida, lyckligare stunder. Till slut nåddes dock deras öron av ett svagt brus, vilket väckte Thorskoig ur dvalan, men lämnade de övriga kvar i sina dagdrömmar.

”Håll!” ropade jägaren högt.

De andra stannade tvärt. Tosse gnuggade sig i ögonen. Edaljohr stod bara stilla med gapande mun och blinkade mot det mjuka och milda ljuset medan han oförstående stirrade framför sig. Oke, som nästan hade somnat in gående, gäspade och tittade sig slött omkring samtidigt som han klippte med ögonlocken och fingrade med skägget.

”Vad väsnas du om?” sade dvärgen smått irriterat.

”Det här hade jag helt glömt bort”, svarade jägaren. ”Märker ni inte skogens sövande effekt? Först nu erinrar jag mig att det inte bara är på grund av rykten och prat som folk undviker den, och varför knappt någon färdas vare sig i den eller genom den längre. Man säger som sagt att den är förtrollad och att älvor och irrbloss har sina boningar här. Vad för sanning det ligger i de påståendena vet jag inte. Själv såg jag inte till några oknytt eller illväsen när jag vandrade här. En sak är dock viss och det är att skogen har en lugnande och sövande effekt. I dvala har vi nu vandrat nästan ända fram till Isfåran. Hör ni inte älvens brus? Det betyder att vi har gått nästan en halv dagsmarsch från skogsbrynet redan, och att solen snart torde sjunka under horisonten.”

”En halv dagsmarsch?” frågade Tosse klentroget och vände sig för att titta bakåt. Skogen såg likadan ut åt alla håll. Stammarna avslöjade inte i någon riktning en glipa mot synlig öppen mark.

Thorskoig nickade tyst.

”Redan vid älven, säger du?” svarade Edaljohr. ”Då är det inte en vidare stor skog då, som du sade och som väl tur är. Jag vet inte riktigt vad du pratar om, men det känns faktiskt som att jag vaknat ur en djup sömn. Men hur långt vi har gått kan jag inte säga, skogen ser ju snarlik ut överallt. Bara de höga, kala stammarna runt oss och det gröna gräset som dämpar våra steg.”

”Nej, så stor är den inte”, replikerade Thorskoig. ”I alla fall inte i nord-sydlig riktning som sagt. Den sträcker sig drygt en halv dagsmarsch ut från Isfårans stränder längsmed hela älvens sträckning från kusten till Järnbergens fötter, mer än så är det inte.”

Vandrarna stod tysta ett tag och tittade sig omkring. Det var mörkare än när de hade gett sig in i skogen. Kvällen var på väg med natten i släptåg. Under trädkronorna där de befann sig kunde de dock inte se ens en liten del av himlen, så heltäckande var taket som vävdes av de tjocka, gröna löven.

”Jag vet inte vad det är, men jag känner mig trots allt trygg här”, sade Tosse. Han tittade upp mot lövverket och sträckte ut armarna från sidorna och tog ett djupt andetag. ”Du pratar om älvor och irrbloss Thorskoig, men jag tror inte att den här skogen döljer någon ondska. För egen del spår jag att jag kommer att sova gott här under träden.”

”En sak förstår jag inte”, fortsatte Oke efter att Tosse hade tystnat. Han vände sig mot Thorskoig med en frågande min. ”Du sade det skulle finnas gott om djur här, men jag har varken sett eller hört ens en fågel. Nu har vi förvisso vandrat i dvala nästan hela vägen från skogsbrynet som det verkar, men även här är allt tyst. Bara suset från trädkronorna och bruset från älven bryter tystnaden.”

”Skogen är alltid såhär, i avsaknad av ljud, annat än de som kommer från träden själva”, svarade Thorskoig. ”De fåglar som finns här kvittrar inte, vargarna som jagar här ylar inte under träden. De vi hörde från myren måste ha varit en flock som tagit sig till skogsbrynet och kanske en bit ut mot myrmarkerna. Jag vet inte vad detta beror på. Det är nästan som om djuren avstår från läten medvetet, som i vördnad över något.” Jägaren såg sig omkring med en fundersam min. Sedan fortsatte han: ”Men villebråd finns det här, det lovar jag er. I morgon ska jag jaga och bevisa det, men nu bör vi slå läger för natten. Denna plats blir lika bra som någon annan. Som Edaljohr sade så ser det likadant ut överallt.”

Efter att Thorskoig hade tystnat började sällskapet förbereda sin lägerplats. De arbetade under tystnad. Skogen höjde sig över dem och inneslöt dem i sin trygga famn. Alla kunde de förnimma en känsla av lugn och trivsel. Trots den sövande effekt atmosfären här inne hade, låg det inget ont över den. Istället kändes den mer lik den trygga och dåsiga förnimmelse som ett spädbarn upplever, då det trycks mot sin moders barm efter att ensamt ha legat i vaggan en längre tid. Ingen av dem ville heller bryta tystnaden som nu hade lagt sig över deras sällskap. Det var som om ord var överflödiga här inne i skogen, som om de inte behövdes på detta ställe, där lugn och harmoni verkade råda allena.

 

Arbetet med lägerplatsen tog längre tid än tidigare kvällar under färden från Fadersåkra. Dåsigheten som hade fått dem att gå i dvala genom skogen gjorde sig hela tiden påmind och saktade ner arbetstempot. När de var klara med att gräva latringrop och eldgrop, ordna sovplatser och lägga i ordning all packning, så stannade de upp och tittade på varandra. En lång stund stod de bara rakt upp och ner utan att göra något, med blickarna vandrande från person till person.

Till slut talade Oke.

”Vi behöver ved till en brasa. Nog kan vi unna oss en eld ikväll också, även om det känns varmare här i skogen än ute på myren. Om inte annat så kommer det att bli becksvart här under träden utan en eld.”

 

”Jag kan hämta ved”, svarade Tosse, ivrig att få igång brasan så att han kunde få somna in.

 

”Vänta ett ögonblick, unge vän”, sköt Thorskoig dock in innan Tosse hade hunnit lämna de andra för att ge sig iväg under trädkronorna i jakt på ved. ”Ser ni inte att marken här är ren från fallna grenar och löv? Vill vi ha ved måste vi hugga det från träden.”

Förvånade såg sig de andra omkring. Ännu mer förvånade blev de när de upptäckte att Thorskoig hade rätt. Inte någonstans kunde de se en torr, nedfallen kvist eller några gamla och torra löv, vilka gråa eller bruna borde ligga på marken. Istället fanns där bara det gröna gräset, vilket i ensamt majestät vajade lugnt fram och tillbaka.

 

”Underligt!” utbrast Oke. ”Det är nästan som om tiden inte existerade här. Träden ser alla gröna och friska ut, gräset likaså. Ingenstans syns tecken på död eller förtvinande.”

 

”Nej”, svarade Thorskoig. ”Isfårans Skog åldras inte. Träden är alltid gröna året om och gräset vissnar aldrig, inte heller örterna som växer här. Skogen breder inte heller ut sig. Gränsen mot myrmarkerna i söder och hedlanden i norr har varit densamma så länge någon kan minnas. Bara inom sina gamla gränser kan den växa. Där människorna tidigare anlade vägen som ledde igenom skogen växer nu återigen gräs och träd enligt vad jag hört. Bara bron över älven återstår av leden som en gång gick genom hela skogen. Det är nästan som att skogen är ett minnesmärke över något, menat att stå här oförändrad till tidernas ände.”

 

Förundrade lyssnad de andra till Thorskoigs röst. Ju mer de lyssnade, desto mer tyckte de dock att det han sade verkade stämma. Här existerade ingen tid verkade det som, bara en evigt grön skog som lika gärna kunde ha stått här sedan urminnes tider och som även kunde stå till dess att Ulma inte längre fanns. Detta fick Isfårans skog att ge ett unikt och varaktigt intryck på dem alla, trots att den till storlek och innehåll var ganska oansenlig.

 

”Nåja”, svarade så Edaljohr till sist. ”Oavsett vilket måste vi få tag på ved om vi vill ha en eld, så enkelt är det. Du har ju en yxa Thorskoig, så lite ved borde ju gå att hugga. Den må vara fuktig, men bättre än ingen alls om vi bara får igång en brasa.”

 

”I så fall måste jag upp i trädkronorna”, svarade jägaren. ”Stammarna rår min lilla handyxa inte på. Men kanske kan jag klättra upp.”

Efter ett par försök att få grepp i de nästan helt släta stammarna började Thorskoig att svära och flåsa irriterat, men han gav inte upp.

Oke, som först hade stått och sett på medan hans gamle vän försökte ta sig uppför trädet, vände sig om och lunkade bort till sin packning. Ur ryggsäcken tog han fram ett rep, vars ena ände han knöt runt grytan de hade använt till att koka buljong på kärrhönsen kvällen innan.

”Här ska ni se”, sade dvärgen muntert när han återvände till de andra.

Edaljohr och Tosse, vilka hade sina blickar på Thorskoig där denne gång på gång försökte få fäste i stammen, vände sig om och tittade mot Oke.

 

”Enkelt så det förslår”, skrattade Tosse och tittade glatt först på Oke, sedan på Thorskoig.

Jägaren log snett, andfådd av sina ansträngningar och med händerna i sidorna nu när han förstod vad Oke hade i tankarna.

 

”Det man inte har i händerna får man ha i huvudet”, sade Thorskoig sedan och steg bort från stammen.

 

”Det är bättre att tänka efter före”, sade Oke och blickade upp mot trädkronan, letande efter en lämplig gren att kasta grytan över. Det första kastet misslyckades, men med det andra fick dvärgen grytan att finna sin väg över en kraftig gren som sköt ut från stammen kanske en famn eller mer över Edaljohrs (som var den längste av dem) huvud. Oke lät repet glida genom sin hand till dess att grytan nådde marken. Dvärgen gick sedan bort till stammen och knöt repänden utan gryta runt den.

Thorskoig hade nu ett väl förankrat rep att klättra uppför, något som var en lätt bedrift för den smidige jägaren och några ögonblick senare satt han grensle över grenen ovanför de andras huvuden. Försiktigt förflyttade han sig utåt, till det att han kom till ett ställe där flera mindre grenar sköt ut från den stora han satt på. Dessa högg han av och lät falla ner till sina färdkamrater. Proceduren upprepades och efter lite arbete hade de fått en ordentlig brasa att brinna i eldgropen, även om det kom mycket rök ur den färska veden.

 

Deras ledare blev dock kvar i trädkronan. Med lugna rörelser resten han sig till stående på grenen och tittade uppåt. Stammen såg ut att fortsätta en bra bit upp och något hål i lövverket såg han inte till härifrån. Lugnt och metodiskt började han klättra uppför trädet. Efter en fyra-fem famnar stannade han. Stammen hade smalnat av betydligt och även om den fortsatte kanske två famnar till vågade jägaren inte klättra längre. Dels var grenarna över honom smala och bräckliga, dels kände han hur den övre delen av trädet vajade ganska rejält i vinden som blåste över skogen, men som aldrig nådde ner till dunklet under trädkronorna. Viktigast av allt var dock att han nu kunde se ut över omgivningarna. En glugg i det glesare lövverket här uppe tillät hans blick att vandra ut över landskapet.

 

”Vart är du på väg?”

Thorskoig ryckte till vid rösten. När han tittade ner såg han Tosse komma klättrande upp efter sig.

Halvlängdsmannen fortsatte förbi Thorskoig, till det att han kom till en gren som sköt ut från stammen precis över jägarens huvud. Där satte sig Tosse och dinglade med benen.

”Vilken utsikt!” utbrast han och svepte med blicken fram och tillbaka över den omgivande nejden.

Thorskoig såg det inte, men Tosse grinade illa av smärtan från sina sår, där han satt på grenen.

”Din idiot!” tänkte Tosse för sig själv. ”Inte ska du förvärra dina skador på det här sättet!” Han var dock väldigt glad över att märka att han trots allt kunde klättra, och det utan större problem om man räknade bort smärtan. Det verkade som att skadorna han hade fått börjat läka. Kanske var de trots allt ganska ytliga allihop och kanske förhöll det sig så att han egentligen hade varit mer mörbultad än allvarligt skadad. Glad i hågen men med smärtan stickande i kroppen lämnade Tosse så sina tankar därhän, för att spana ut över det omgivande landet tillsammans med Thorskoig.

 

Av själva skogen såg de två färdkamraterna inte så mycket. Träden var alla nästan exakt lika höga och avsmalnande uppåt. De hade på ett ungefär samma form som riktigt täta granar, men med den skillnaden att de hade löv istället för barr, vilka bildade ett nästan ogenomträngligt lövtäcke. Jämfört med granar hade denna skogs träd dessutom betydligt kraftigare stammar och grenar.

Tosse och Thorskoig kunde nu blicka ut över en oändlig mängd trädtoppar, vilka vajade fram och tillbaka i den ganska kraftiga vind som blåste häruppe. Trädtopparna lämnade dock en del glapp mellan sig, genom vilka de två kunde skymta glimtar av det landskap som låg runtomkring skogen. Mycket mer än så såg de dock inte. Gluggen i lövverket de nu satt och tittade ut igenom vette mot norr. I nordöst kunde de skymta Järnbergens västra utlöpare. Gråa och massiva låg de utslängda över det omgivande hedlandskapet, vilket skiftade i olika nyanser av brunt, grönt och grått. När de sedan svepte med blicken västerut fortsatte detta kala och dystra landskap obrutet ända till kusten, där havets gråblåa massa tonade bort i dis och dimmor. Mitt i allt detta, rakt norrut, tyckte sig dock Tosse kunna se något som liknade ett torn, eller kanske en klippa, som höjde sig över det omgivande hedlandskapet. Den lilla förhöjningen över resten av terrängen var dock så långt borta, nästan helt omärklig, att det inte gick att säga säkert att det inte var en synvilla.

 

”Vad är det där?” frågade han och pekade, säker på att Thorskoig skulle sitta inne med svaret.

Jägaren tittade upp mot sin kamrat och följde med blicken den riktning vilken dennes arm pekade ut.

 

”Jag vet inte riktigt vad du menar Tosse. Själv ser jag inte mer än de dystra hedlanden som breder ut sig så långt ögat når norrut.” Thorskoig ansträngde sina ögon, men kunde inte förstå vad Tosse menade.

 

”Det ser ut som ett torn, eller kanske ett klippsprång”, sade Tosse och klippte med ögonen, ansträngd av att blicka så långt ut i fjärran.

 

Thorskoig tittade med stora ögon på Tosse.

 

”Ser du så långt norrut? Du måste ha fruktansvärt skarp blick, även för en halving. Jag skulle säga att det var omöjligt att se över sådana distanser. Det torde vara dina ögon som lurar dig.”

 

”Jag är inte säker. Det kan, som du säger, vara mina ögon som spelar mig ett spratt. Vad jag tycker mig se befinner sig trots allt precis vid horisonten, där man brukar kunna inbilla sig att saker ser lite annorlunda ut än vad de egentligen är.” Tosse släppte blicken, med ens osäker på om han verkligen hade sett något.

 

Thorskoig verkade dock inte helt säker på att det Tosse hade trott sig se verkligen var en synvilla, trots dennes egna, tvivlande kommentar. Med lugn röst började jägaren prata.

”Långt norrut står fortfarande porten mot de norra ödemarkerna: Det vita citadellet, byggt av jarladömet för länge sedan. Av själva borgen ser du bara dess centraltorn härifrån skulle jag tro av det du beskriver, vilket kallas nordens vita torn. Hur du skulle kunna urskilja det på avstånden det faktiskt handlar om ligger utanför min fattningsförmåga dock. Kallades så gjorde tornet i alla fall, under den period jarladömet fortfarande sträckte sitt inflytande så här pass långt norrut. Hade vi suttit här när solen går upp hade du kunnat se dess strålar glänsa i tornets vita tak, av vilket det fått sitt namn, förutsatt att du verkligen ser byggnaden. Det har jag nämligen själv sett, förra gången mina vägar gick genom denna skog och över hedlanden bortom (Thorskoig nickade norrut till), även om varken min egen blick eller någon människas är skarp nog att se tornet självt härifrån, över hela de vidsträckta hedlanden. Det synes mig som sagt omöjligt att något folk skulle klara av det. För länge sedan byggdes både borgen och de norra befästningsverken som skydd mot barbarfolken i de norra ödemarkerna som då hotade Agrakhans norra gränser. Detta tilldrog sig inte långt efter att den stora muren hade börjat byggas mellan Gråviksfortet och Vide Fort, och befästningsverken är byggda i samma stil som muren runt jarladömet, bara i en mycket mindre skala. Nu är de norra befästningsverken dock sedan länge övergivna. Agrakhans gränser sträcker sig inte längre dit eller ens i närheten, och inga människor bor längre permanent norr om de västra myrmarkerna. Det är till citadellet vår nästa etapp går, om vi inte föredrar att klättra över själva befästningsverken. Befästningarna norröver är som sagt sedan länge övergivna, men sägnerna om dem lever kvar, och då framförallt om nordens vita torn, vars strålglans kan ses av alla vida omkring vid solens upp- och nedgång. Det sägs att det byggdes på sådant sätt att ljuset det reflekterar kan ses över nästan oändligt avstånd.”

 

 ”Tillhörde Nordmark Agrakhan en gång i tiden?” utbrast Tosse förvånad.

 

”Ja, det gjorde alla de nordliga provinserna. När jarladömet stod på sin höjd gjorde man anspråk på allt land mellan Järnbergen i norr, de stora skogarna i öst, Gômskogen i söder och havet i väster.” Thorskoig såg på Tosse medan han pratade.

 

”Det trodde jag inte” svarade Tosse. ”Jag har alltid trott att muren markerar jarladömets största utsträckning och att det var därför man byggde den, för att försvara allt sitt territorium menar jag.”

 

”Nej, muren byggdes för att försvara sig mot barbarerna som hotade hela riket och för att tjäna som en utpost för militära företag. Det är dock länge sedan nu och i alla land som i dagsläget omger Agrakhan har de allra flesta bland befolkningen barbarblod i sina ådror, en del mer, en del mindre. Med tiden slog sig nämligen dessa vildar till ro när de märkte att de inte kunde rå på de delar av jarladömet som låg innanför muren. De hade dessutom lyckats tränga tillbaka agrakhanerna från de relativt bördiga markerna i de norra provinserna, vilket löste det problem som tvingat dem på kollisionskurs med imperiet i första hand, brist på lämplig mark att bedriva boskapsskötsel och jordbruk på. Nuförtiden återstår endast en spillra av barbarfolken med blodet obeblandat från den tiden. De bebor främst Järnbergen och de norra ödemarkerna, men en del finns också kvar i högländerna mellan Kirianskogen och de östra skogarna. De kallas helt enkelt bergsfolket av de flesta, även om de går under andra namn i vissa länder. Fortfarande är de lika vilda och stridslystna som sina förfäder, och knappt något annat folk har någon fredlig kontakt med dem. Väldigt få av människorna här i norr minns idag att man faktiskt är besläktade med bergsfolket sedan invasionstiden. De ses numera helt enkelt av Nordmarks befolkning så som agrakhanerna såg på dem för många mansåldrar sedan, som blodtörstiga och plundringslystna barbarer.”

 

”Ja, det namnet känner jag i alla fall igen. Min far brukade berätta att bergsfolket under hans uppväxttid ibland sökte sig söderut för att plundra och härja i södra Nordmark. Men under min livstid har de tydligen hållit sig borta. Enbart norra delarna av Nordmark drabbas nuförtiden vad jag vet.” Tosse gladdes över att äntligen veta något i förväg, samtidigt som han även var glad över att få lära sig så mycket av Thorskoig under dessa samtal.

 

”Jo, det är länge sedan nu som bergsfolket sökte sig någon längre sträcka ned från Järnbergen här i Nordmark. Längre österut plundrar de fortfarande över ett relativt stort område, men där är också avstånden mycket kortare från deras boningar till civiliserade områden. Varför de nuförtiden plundrar i mindre omfattning västerut är det ingen som vet.”

 

”Tacksam är jag för det, oavsett anledningen. Själv har jag klarat mig bra utan att behöva växa upp med det hotet hängande över mig. Ska vi klättra ner till de andra? Jag börjar bli hungrig.” Tosse försökte med detta avsluta samtalet. Nu visste han i alla fall vart de skulle nästa del av färden, och det räckte för honom just nu. Dessutom gnagde hungern i hans buk och tröttheten började göra sig påmind igen. Ivrig att få något i magen klättrade han smidigt nerför trädet och gled utför repet den sista biten. Smärtan som ilade genom kroppen vid varje rörelse hindrade honom bara marginellt. Dels var Tosse van vid den nu, dels kunde han slappna av på ett annat sätt inne i skogen än ute på myren, vilket gjorde att han inte tänkte lika mycket på det som var negativt. Istället koncentrerade han sig på det faktum att smärtan minskade dag för dag och att han verkade läka.

Thorskoig kom efter, varken lika snabb eller smidig som halvlängdsmannen. Jägaren var dock nöjd med det faktum att Tosse verkade besitta exakt den vighet och flinkhet han hade hoppats på. Trots dennes skador hade han klarat av att klättra utan större problem, och det till och med bättre än vad Thorskoig kunde prestera själv utan några hinder. Förmodligen skulle halvlängdsmannen bli gruppen till nytta, kanske till och med ganska snart.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s