Kap 2 – Isfårans skog – del ett

De fyra vandrarna vaknade utvilade och vid gott mod. Natten hade varit lugn. Alla hade de för första gången sedan de flydde från ravinen sovit lugnt och utan att vakna till då och då. Även Oke och Thorskoig verkade pigga, trots att de ensamma hade delat på vakthållningen.

Det lilla sällskapet packade raskt ihop sina saker. Eldgropen fyllde de igen, och så gott som det gick dolde de spåren de hade lämnat i dungen, även om det säkerligen skulle märkas att de hade slagit läger där om deras förföljare undersökte platsen noggrant.

Oke tog som vanligt den största delen av packningen. Pustande och flåsande krängde han på sig sin överfulla ryggsäck och ränsel under en mängd förbannelser och okväden, ramsor som de andra dock ej förstod, då de uttalades på dvärgarnas egna tungomål.

”Jag tror jag ska ta en större del av packningen idag”, sade Thorskoig medan han spanade ut över terrängen. Han vände sig mot Edaljohr och fortsatte: ”Du och Tosse behöver alla avlastning ni kan få, och jag tvivlar på att jag behöver spana mycket i förväg idag. Sträckan härifrån fram till skogsbrynet är lite mer än en normal dagsmarsch om jag minns rätt. Jag skulle föredra om vi kunde lägga det bakom oss innan mörkret faller ikväll. Är vi väl framme vid skogen tror jag vi är trygga sen. Jag har inte sett eller hört något från våra förföljare på tre dygn nu, så förhoppningsvis har vi ett bra försprång.”

”Det låter som en bra idé”, svarade Edaljohr. ”Jag tror det är bäst om ni som är relativt oskadda tar så mycket packning det går.” Prästen lät saklig och nästan lite ursäktande. Borta var den gnällande stämma han annars brukade använda. Kanske hade samtalet runt lägerelden stärkt hans sinne och fått honom att inse att klagolåt inte skulle hjälpa gruppen vidare.

”Jo, ni måste bli friska igen om vi ska kunna ta oss tillbaka igen utan ännu större problem.” Det var Oke som pratade. Till skillnad från tidigare dagar lät rösten inte nedlåtande eller besvärad när han talade till Edaljohr. Gårdagskvällens samtal verkade faktiskt ha fört dem båda lite närmare varandra och fått Oke att förstå Edaljohrs sinnesstämning. Dvärgen såg honom kanske inte längre som enbart en vek och gnällig människospoling, även om Edaljohr fortfarande hade mycket kvar att bevisa innan Oke skulle se på honom med fullgod respekt. Istället verkade dvärgen ha intagit samma inställning till Edaljohr som till Tosse, ett slags faderligt beskyddande av någon som är svagare och mindre erfaren.

De radade upp sig på gåsrad och satte av. Thorskoig gick först, därefter Tosse och Edaljohr. Sist kom Oke. Utmattningen från de tidigare dagarnas marsch och de skador de hade ådragit sig vid sammandrabbningen med de skugglika, djuriska gastarna gjorde sig direkt påminda och såg till att göra varje steg till en ansträngning i den blöta myren. Under tystnad arbetade de sig tillbaka till platsen där de hade avvikit från sin kurs under gårdagen. Där stannade Thorskoig och vände sig mot de andra.

”Vi fortsätter nu mot nordväst. Drygt en dagsmarsch ligger mellan oss och skogen som omger Isfåran. Det blir en dryg dags färd även i dessa marker med det tempo vi har hållit hittills. Det är en rask takt, en som har tröttat ut oss de senaste dagarna, men klarar vi det idag så har vi fast mark under fötterna igen redan när det mörknar ikväll. Isfårans skog är en mycket gammal plats som stått oförändrad i långa tider. Där växer många sällsynta örter. Med lite tur borde jag kunna få tag på något att lindra både Tosses och Edaljohrs sår med. Även mat kan vi skaffa oss där. Inga människor jagar regelbundet i skogen och villebråd finns i överflöd. Förhoppningsvis får vi också vila ostört.” Med dessa ord vände Thorskoig ryggen åt sina kamrater och satte av i marsch.

Jägaren höll till att börja med ett medelmåttigt tempo, dels för att spara på krafterna själv, dels för att inte slita ut Edaljohr och Tosse. Trots brådskan de hade ville han låta dem gå sig varma innan de ökade takten, och då även kunna se om de skulle klara en ökad marschhastighet. Myrmarkernas våta mossa klafsade under fötterna på de fyra, och snart var deras stövlar och kängor genomblöta och de själva svettiga. De vandrade en bra stund innan Thorskoig tyckte att det var dags att hålla en första rast.

Lättade krängde gruppen av sig sina packningar. Sätta sig ner kunde de dock inte, då marken var alltför fuktig. Istället fick de nöja sig med att på stående fot äta en bit torrt bröd och lite torkad frukt. Dagarna innan hade de inte unnat sig dylika mellanmål, utan enbart ätit vid morgon och kväll. Thorskoig tyckte dock att de lika gärna kunde äta en hel del av den återstående provianten redan nu och se till att hålla sig pigga och mätta, då han skulle kunna jaga och samla gott om proviant när de väl nådde skogen. Medan de stod stilla och åt kallnade svetten på deras kroppar, och de rös i den svaga brisen som for över myren.

Snart fortsatte de igen, med nedböjda huvuden och tröttnande ben.

Tosse började känna sig hjärtligt trött på att kämpa sig fram genom myrmarkerna. Vad var det nu? Fjärde eller femte dygnet utan något annat än fuktig mossa under fötterna och gungflyn och dypölar runtomkring honom. Två gånger till hade de nu rastat efter den första vilopausen och än hade de inte skymtat skogsbrynet, trots att dagen redan var långt liden. Visserligen höjde sig terrängen nu svagt åt norr och nordväst. Förhoppningsvis minskade detta avståndet till horisonten. Tosse tyckte att de borde kunna se träden snart, om Thorskoigs uppskattning att de skulle hinna dit denna dag skulle hålla. Missmodigt strök han svetten ur pannan och rätade på ryggen. Käppen hade han i ett fast grepp i högerhanden, men den hjälpte inte så mycket här som den skulle ha gjort på fastare underlag. Ofta sjönk den bara rakt igenom myrens dyiga markskikt och fick honom att halvt ramla framåt. Med en suck tittade han upp mot Thorskoigs rygg framför sig. Med ens kom han på att han hade glömt att fråga en viktig sak under gårdagskvällen.

”Thorskoig?” sade Tosse högt, så att alla skulle höra.

”Ja?” svarade jägaren, men utan att vända sig om.

”Vilka är det egentligen som förföljer oss? Har de något att göra med vår uppgift? Jag har tänkt en del på det, och det verkar ganska konstigt att de skulle vara ute för att förhindra oss att läsa en mässa över några sedan länge döda människor.” Tosse förvånade sig själv med resonemanget, då det till skillnad från vad han nu sade absolut inte var någonting han hade tänkt på tidigare.

Thorskoig teg.

”Jag tror inte att det är mig eller min uppgift de är ute för att förhindra”, svarade Edaljohr. ”Faktum är att när jag mötte Thorskoig vid Strand som avtalat, verkade han redan ha dem i hälarna. Det var självklart inte den start på mitt uppdrag jag hade önskat mig, men vilket val hade jag? Ingen annan kände jag ens till namnet här på fastlandet, och enligt min herre som skickade iväg mig kunde jag lita på denne jägare då han stod i skuld till…”

Här avbröts Edaljohr av Thorskoig.

”Det är mig de är ute efter. Mer än dussintalet dagar hade de förföljt mig redan när jag fick budet från västmännen att jag förväntades återgälda en gammal skuld, som Edaljohr nämnde. Jag hade inget annat val än att skyndsamt bege mig till Strand och möta Edaljohr och hans överordnade där. Det tynger på mitt samvete att även ni andra kan råka illa ut på grund av saker jag har gjort, men ingen annan utväg fanns till hand om skulden skulle kunna återgäldas med den tjänst som önskades.”

”Hur kommer det sig att de förföljer dig så envist? Du kan lika gärna svara och sluta undanhålla saker för oss gamle vän. Tror du inte jag redan märkt på dig att något var fel? När du stötte på mig i Strand var du rastlös och ängslig. Då trodde jag det berodde på uppdraget du hade fått, men efter att ha studerat Edaljohr i ett par dagar och konstaterat att han inte förstod varför ni var förföljda, så klarnade situationen för mig. Som brukligt är har du försatt dig i knipa antar jag, stämmer inte det?” Okes djupa stämma brummade på längst bakifrån ledet. Han lät nöjd med sig själv och sina slutsatser.

Efter en stunds tystnad svarade Thorskoig.

”Du har rätt Oke. Inte borde jag ha tigit om det, men jag skäms över hela situationen.” Deras ledare lät uppriktigt skamsen och inte så lite ursäktande.

”Nåväl, kom ut med det nu.” Oke ville inte låta ämnet vila.

”De som förföljer oss är ett rivionskt legokompani. Jag sköt mannen som de hade i uppdrag att fånga levande till döds. Förmodligen kostade det dem en stor mängd silver, annars skulle de knappast göra sig så stort besvär att följa efter mig, även om jag faktiskt tror att de gav upp redan efter första dagen i myrmarkerna.”

”Åhå, det var nyheter det”, svarade Oke och höjde på ögonbrynen. ”Och vad får dig att anta det?”

”Jag har använt mina vaktpass till att spana en del. Första natten i myrmarkerna tog jag mig en bra bit tillbaka längs vår färdväg för att se var våra förföljare höll hus. Det jag såg var eldar, förmodligen tillhörande en lägerplats ganska långt bort, i alla fall enligt vad jag kunde bedöma i mörkret. Jag skulle gissa att de vände om redan första dagen, då de insåg att hästar och tunga rustningar inte lämpar sig i dylik terräng. Jag har dock inte vågat chansa, och därför har vi hållit ett ganska gott tempo, men jag hade pressat er mycket hårdare om jag hade trott att vi verkligen hade någon som flåsade oss i nacken.”

”Kunde du inte ha berättat det tidigare?” frågade Edaljohr missnöjt.

”Hade du hållit samma tempo då?” kastade Thorskoig tillbaka. ”Efter överfallet av skuggvarelserna fick vi dessutom ännu en anledning att skynda på. Jag kunde inte vara säker på att något liknande inte skulle hända igen. Ju färre nätter vi spenderade i myrmarkerna, desto mindre risk för fler överfall. Som sagt har tystnaden över våtmarkerna bekymrat mig. Jag ger mycket för att komma till skogens relativa säkerhet. Landet runt Isfåran är vida beryktat som underligt och de allra flesta håller sig därifrån, men jag har enbart positiva erfarenheter av mitt enda besök där. Av vad vi har upplevt hittills kan jag inte tänka mig att myrmarkerna skulle vara att föredra”

Detta resonemang fick tyst på Edaljohr, som redan hade öppnat munnen för att svara. Istället stängde han igen truten och grymtade bara halvt jakande som svar.

Istället fortsatte Tosse diskussionen.

”Men varför dräpte du mannen de skulle fånga?” Tosse hade inte riktigt känt sig väl till mods sedan Thorskoig med en så lättvindig kommentar hade konstaterat att han faktiskt hade dödat en man, en människa.

”Det var ingen god och redbar man om du tror det Tosse, han förtjänade att dö. Två av Rivioniens grevskap hade silver satt på hans huvud, ännu fler på hans infångande. Jag var anlitad av en av grevarna som ville se honom död. Denne man jag jagade var en notorisk stråtrövare och kvinnoskändare. Han hade mer än fyra liv på sitt eget samvete, varav ett barn och en kvinna. Legokompaniet var lejt av en annan greve, i vars grevskap vårt villebråd inte begått lika allvarliga missgärningar och därför skulle fångas in levande för att stå till svars för sina brott där, mestadels rån och prygel av oskyldiga resande, men även kvinnoskändning. Kompaniet och jag var honom båda på spåret och hittade honom samtidigt. De kunde ju dock inte skjuta honom, vilket jag däremot gjorde så fort möjlighet gavs. Därefter sporrade jag min häst och lyckades få upp brottslingen på den stackars kraken snabbt nog för att fly fältet. Legosoldaterna förföljde mig till min uppdragsgivares borg, där de kamperade utanför i väntan på mig. Greven tog tacksamt emot rövaren och lät mig undkomma genom borgens flykttunnel, men något silver fick jag inte med mig. Min belöning tog han som kompensation för plundringen som legokompaniet jag dragit med mig utsatte hans landbor för. Detta hindrade dock inte soldaterna från att tro att jag hade fått min belöning när de till min ilska upptäckte mig vid horisonten efter att jag hade kommit ut ur tunneln. Jag blev tvungen att stjäla en häst från närmsta bondgård för att undkomma. Greven hade behållit min då den inte fick plats i tunneln.” Thorskoig avslutade sin berättelse och tittade bistert ut över myren som omgav dem.

”En riktig historia det!” utbrast Oke. ”Du upphör aldrig att förvåna mig med dina äventyr gamle vän. Men du får trösta dig med att belöningen du fick var att befria en plågad landsända från en så lågt fallen sate.” Dvärgen lät på samma gång ironisk och allvarlig.

När Thorskoig svarade handlade det dock om något helt annat.

”Se!” ropade han. ”Där borta skymtar skogsbrynet! Ser ni? Nu är det inte långt kvar innan vi kan vila under trädens skugga och se till att fylla på våra förråd av mat och örter. Låt oss skynda på.”

De spanade alla mot horisonten i nordväst. Mycket riktigt tornade en mur av träd upp sig långt där borta. Med nyfunnen energi snabbade de på sina steg för att lägga den sista sträckan över de västra myrmarkerna bakom sig.

Under det att de hade diskuterat inom gruppen hade de passerat ett stycke högre mark, som Tosse hade konstaterat låg framför dem tidigare under dagen. Denna sista bit de hade lagt bakom sig var något torrare än resten av myrmarkerna. Det sluttade nu svagt nedåt igen, samtidigt som ett välbekant klafsande från deras steg vittnade om att det återigen blev blötare och sumpigare. Trötta och andfådda kämpade de på, dock med glatt humör nu när Isfårans skog låg inom syn- och räckhåll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s