Flykten över myrmarkerna – del sju

När Tosse kom fram till Edaljohr och Oke log han brett mot dem och visade upp fåglarna.

”Kärrhöns, det var inte dåligt!” utbrast Oke förvånad.

Edaljohr satt mest och stirrade som en fåne på hönsen, uppenbart frestad av tanken på grillad fågel eller hönsstuvning.

”Thorskoig kommer med vatten när som helst. Stötte ihop med honom när han återvände från sin jakt. Ikväll kan vi smörja kråset verkar det som.” Tosse vevade yvigt med sin fria arm ut mot myrmarkerna för att markera var Thorskoig befann sig.

”Det vill jag lova!” fortsatte Oke. ”Inte trodde jag han skulle få tag på sådant rikligt byte. Men klagar gör jag inte.”

”Har vi några kryddor med oss? Fjäderfän smakar inte mycket utan kryddor.” Edaljohr sköt försiktigt in sin kommentar i samtalet. Han tystnade sedan abrupt och väntade på svar.

Oke sneglade på prästen med en ogillande min spelande över mungiporna och skägget runt dem innan han svarade.

”Nej, det har vi inte. Jag vet inte vad du har för erfarenheter av marsch eller vildmarksliv Edaljohr, men kryddor är en sådan sak man inte alltid har med sig. Dessutom är det en lyxvara här i norr, även i byar och städer. Hade vi det med oss skulle jag hellre sälja det vid närmsta tillfälle och köpa oss ordentligt med proviant för den fortsatta färden, istället för att slösa bort dem på en måltid ute i ödemarken.” Okes röst lät mästrande och inte så lite nedlåtande.

Tosse hade vid flera tillfällen märkt att dvärgen inte verkade vara överdrivet förtjust i Edaljohr. Varför visste han inte, men en sak verkade klar, och det var att de två inte kände varandra särskilt väl. Det märktes på sättet de pratade med och om varandra. Kanske hade de till och med träffat varandra bara för en kort tid sedan, inte mycket längre tillbaka än när Tosse hade lärt känna dem båda då de ankom Fadersåkra. Åtminstone verkade det förhålla sig så.

”Jag tänkte bara…”

Längre kom inte Edaljohr innan han avbröts av ett avlägset ylande. Ljudet ökade en stund i styrka, för att sedan dö bort.

”Vad var det?” Edaljohr tittade sig nervöst runtomkring, halvt förberedd på att se någon av skuggvarelserna eller något annat spökliknande materialisera sig ur skymningsmörkret som nu började lägra sig runt dungen.

Så kom ett svar på det första ylandet, och efter det ytterligare ett.

”Vargar”, konstaterade Oke lugnt.

”Vargar?” frågade Edaljohr, med en lätt darrning på rösten.

”Ja, vargar”, svarade Oke. ”Men oroa dig inte i onödan. De är långt borta, förmodligen någonstans i skogarna som omger Isfåran. Oavsett det ska det mycket till innan de anfaller folk istället för fä. Inte har vi något att frukta av dem.” Oke blickade ut mot norr och funderade lite innan han fortsatte: ”Vi har såvitt jag kan bedöma färdats med mer eller mindre rak nordvästlig kurs de senaste dagarna. Jag känner inte till den obebodda delen av Nordmark så värst bra, men jag tror vi är på väg mot Isfåran, det sista stora vattendraget innan norra ödemarkerna tar vid. Älven rinner ner från Järnbergens västra utlöpare, och runt dess stränder växer en sällsam skog har jag hört. Inte bestående av barrträd, som brukligt är här i norr, utan av lövträd. Lövträd av en sort som dessutom inte ska finnas någon annanstans i Ulma. Men det är bara vad jag hört, jag har aldrig varit där.”

”Oke har helt rätt.”

Tosse och Edaljohr kunde inte låta bli att rycka till en aning vid ljudet av Thorskoigs röst. Som vanligt hade de inte märkt jägarens ljudlösa steg.

Oke tittade upp och befriade Thorskoig från kastrullen denne bar på, vilken var fylld till bredden med någorlunda friskt vatten.

”Sätt den över elden är du vänlig Oke”, sade Thorskoig medan han satte sig ner i skräddarställning mellan Edaljohr och Tosse och sedan fortsatte prata: ”Det var inte helt lätt att finna vatten friskt nog att våga fylla ett av de tomma skinnen med, men det gick till slut. Och med grytan fylld kan vi se fram emot ett bättre kvällsmål än de senaste dagarna.”

”Oke har helt rätt i vad då?” Tosse ville inte att samtalet skulle dö ut. Kanske gick det att få reda på en del om deras färd och dess mål utan att egentligen fråga direkt om det. En diskussion om vart de ämnade styra kosan var i alla fall i rätt riktning för att få reda på det Tosse ville.

Thorskoig tittade på halvlängdsmannen med forskande blick. Så tog han ett av kärrhönsen och lade det i knäet. Medan jägaren metodiskt plockade fågeln började han berätta.

”Jag trodde du skulle känna till din egen hemregion bättre Tosse. Men jag glömde bort att du aldrig lämnat din hemby innan vi kom och lockade med dig.” Thorskoig log ett snett leende mot Tosse, halvt överseende, halvt ursäktande. ”Vi är som Oke redan gissat på väg mot Isfåran och skogen som omger den. Men det är inte skogen eller älven som är vårt egentliga mål. Längre norrut och västerut går vår väg, ända till de norra befästningsverken, och förbi.” Thorskoig tittade dem alla i ögonen, en och en. Han fortsatte sedan. ”Oroa er inte för vargarna som ylade nyss. De strövar, som Oke sade, förmodligen omkring längs skogsgränsen i jakt på byte. De beger sig väldigt sällan in i myrmarkerna. Det finns ingenting för dem att jaga här. Inte ger de sig på folk i första taget heller. För egen del är jag mest lättad över att se och höra vildmarkens liv igen. Jag har varit väldigt illa till mods dessa senaste dagar, då allt varit tyst och öde. Inte ens i dessa ödsliga land har jag någonsin varit med om en liknande tystnad, och får jag gissa skulle jag tro att det har någonting med varelserna som anföll oss att göra.”

”Vad var de för några?” frågade Tosse, inte säker på om han verkligen ville veta.

”Jag vet inte”, svarade Thorskoig. ”Men en sak vågar jag säga med säkerhet. De var inga djur eller bestar tillhörande dessa land. Jag tror inte ens de var djur i egentlig mening, snarare en form av illväsen eller annat oknytt.” De kunde alla se på skuggan som gled över jägarens ansikte medan han pratade att Thorskoig blev illa till mods då minnena från den nattliga striden ett par dagar tillbaka spelades upp i hans sinne.

Tystnaden lade sig för en stund tung över gruppen, endast avbruten av ytterligare en varg som ylade långt borta.

”Det var skuggor av sedan länge döda djur, minnen från forna tider drivna upp från sin viloplats långt under marken.” Till allas förvåning var det Edaljohr som talade. Prästens röst hade återigen den ton av självförtroende och kunnande som den hade haft när denne pratat om hur han hade jagat bort skuggvarelserna, under samtalet dagen efter striden, när Tosse nyss hade vaknat upp från medvetslösheten.

”Vad menar du?” frågade Oke förvånad.

”Jag menar att det var hädangångna djur drivna från sin vila under marken mot sin vilja. Spöken om du så vill. Eller gastar, eller vålnader, vilken benämning du nu föredrar och ditt eget folk använder. Har du inte märkt hur lätta skador ni fick trots deras antal och vildhet? Hade de varit lika bundna till det världsliga planet som vi hade Tosse inte levt nu, och förmodligen ingen av oss andra heller. Eundals ljus hade förmodligen bara bländat vanliga djur och varelser, inte jagat dem på flykten så definitivt som det nu gjorde.”

”Eundals ljus?” frågade Oke återigen. ”Men då är du inte agrakhan, som jag trodde, utan…”

”Västman”, fyllde Edaljohr i. ”Jag tillhör sjöfararnas och ljusets folk. Solens och stjärnornas tjänare kallar vi oss själva. Sällan vandrar vi så långt inåt land som jag gör nu, och inte många av oss trivs på fasta marken, inte heller jag. Men det har ni kanske märkt.” Edaljohr hade avbrutit Oke, men utan irritation från dvärgens sida för en gångs skull. Den sista anmärkningen sades med lite bister ton, som om Edaljohr själv skämdes över sitt ibland valpiga uppförande.

”Hur kommer det sig då att ditt namn är agrakhanskt?” Oke såg lite vilsen ut medan han frågade.

”De av oss som färdas inåt land får oftast ett tillnamn i agrakhansk stil. Jag föddes inte som Edaljohr, inte heller är det mitt egentliga namn, utan bara ett tillnamn att använda vid behov. Men på fastlandet är det det enda jag använder.”

”Då förstår jag varför du är så villrådig oftast. Jag har bara mött ett fåtal västmän under mitt långa liv, men ingen av dem har någonsin funnit sig tillrätta längre österut än kustområdena.” Oke talade för första gången till Edaljohr med en tillstymmelse till förståelse i rösten.

”Jag vet att jag inte alltid uppträder som det anstår mig. Men det är inte lätt för mig att vara ifrån mitt älskade hav och de sköna arkipelagerna långt västerut från norra Ulmas stränder. Vet dock att jag inte är den ynkliga och gnälliga person jag kanske verkar vara. Jag färdas i ett syfte ålagt mig av mina herrar, och när jag väl fullgjort min uppgift ämnar jag återvända västerut så snart som möjligt.” Edaljohr talade med känsla i rösten. Kanske var det svårt för honom att erkänna att han kände sig svag här ute, i det för honom okända fastlandet.

”Du förstår Oke, det är inte jag som är på jakt efter någonting, som du kanske trott hittills. Det är Edaljohr. Jag eskorterar honom bara, och du och Tosse likaså.” Thorskoig bröt sig in i diskussionen. Kärrhönsen var alla plockade, uttagna och klara, uppträdda på provisoriskt täljda spett som jägaren nu placerade över elden för att grilla fåglarna.

”Det var sannerligen en nyhet”, svarade Oke.

Tosse lyssnade intresserat på samtalet. Nog för att han hade anat att det under Edaljohrs veka yta funnits något mer, som ju hade antytts under striden mot skuggvarelserna. Men att denne skulle tillhöra västmännen var verkligen en nyhet. Att han dessutom var utsänd på något sorts uppdrag ökade bara spänningen den lille halvlängdsmannen nu började känna i kroppen.

Även Tosse kände till lite om det sägenomspunna folket från havet. Det sades att de spenderade nästan hela livet ridande på vågorna långt ute till havs, dit ingen annan människa vågade sig. Någonstans där ute, väster om alla kända land, låg deras arkipelag som ingen annan än de själva någonsin skulle ha beträtt. Berättelserna Tosse hade hört runt borden på Runda Kon talade också om att de hela tiden sökte efter tecken på något, att de fungerade som väktare mot något som andra folk inte kände till eller hade glömt bort, plus en hel drös amsagor och legender av samma skrot och korn, vilka en del bedyrade var sanning, andra fnös åt som sagor för barn. Vad det var västmännen skulle fungera som väktare mot visste ingen, inte heller varför, inte ens om det var annat än dikter och myter. Det enda man verkligen visste var att de hade seglat på haven ända sedan de allra äldsta tiderna. Redan när jarladömet Agrakhan låg i sin linda skulle västmännen ha bebott havet och öarna västerut i århundraden, och kanske ännu längre tillbaka i tiden.

”Vad är det vi är på jakt efter egentligen? Du vet att jag följer dig varthän vi ska Thorskoig, men det skulle kännas bättre att veta vart vi skall hän och varför.” Återigen var det Oke som frågade.

Tosse spetsade öronen och väntade på svar från jägaren.

”Jag kan bara svara på vart det är vi ämnar ta oss, och inte ens det kan jag säga exakt”, svarade Thorskoig. ”Vi måste passera norra befästningsverken och fortsätta längsmed kusten över de norra ödemarkerna. Någonstans utmed kustlinjen, mellan befästningsverken och de södra delarna av Vita Bergen, ska det finnas en gammal ankringsplats för västmännens fartyg.”

”Nåväl”, svarade Oke. ”Om det nu är en gammal ankringsplats och ligger vid havet, varför seglar man inte bara dit? Varför ta sig till fots från Strand över Nordmark och ödemarkerna?” Oke tittade på Thorskoig och Edaljohr med frågande min.

På denna kommentar från dvärgen svarade Edaljohr blixtsnabbt.

”Strand är den nordligaste hamn som finns kvar i vår tid. De hamnar som fanns längre norrut är nu alla övergivna sedan länge. För många och långa århundraden sedan var hela Gråviken farbar för våra skepp, men inte längre. Alltsedan det vi kallar glömskans ålder spärras de norra delarna av Gråviken av förrädiska klippor och skär. Som skjutna från havsbottnen står de nu och väntar på våra skepp, skapade av naturen själv eller någon annan kraft. Berättelser från de våra som ändå färdats där talar dessutom om gastar och skuggor av förlista skepp. Sjömän från gamla tider som söker efter andra att dela deras grymma öde. De hålls kvar i Ulma av samma krafter som tvingade upp varelserna som attackerade oss i ljuset. Kanske skapade denna kraft också reven. Sannolikt är det så, även om vi inte vet säkert. Inte ens våra skickligaste skeppare och lotsar vågar idag trotsa vattnen och reven norröver, och bland oss kallar vi dessa vatten för sorgernas hav.” Edaljohr stirrade in i elden medan han pratade.

Det fräste till då och då från elden, när fettet från hönsen droppade ner mot de glödande och brinnande grenarna. Thorskoig snurrade sakta spetten för att få fåglarna jämnt grillade.

Den kyliga nattluften fick sällskapet att dra sig närmare elden.

Oke tog till orda.

”Du talar om saker inte ens jag känner till. Kunskaper har du bortom dina unga år Edaljohr, och det synes mig som att sägnerna om västmännens visdom och kunskaper inte ljuger. Det sägs att ert folk är det enda bland människorna som fortfarande minns de svunna åldrarna, och att ni även har vetskap om tiderna innan människorna formades av de lägre gudarna. Vi dvärgar bär fortfarande kunskaperna om den äldre tiden bland oss, och vet vad som hotar Ulma än idag. Jag har alltid trott att vi var ensamma om det, men kanske stämmer det att även västmännen delar den kunskapen.” Oke tystnade med ens, som om han hade sagt för mycket.

Stämningen runt elden kändes tryckt och spänd. Inget kunde höras förutom eldens sprakande och vindens mjuka viskande över myrmarkerna.

Edaljohr fortsatte.

”Dvärgarna är inte ensamma om att känna till skuggan. Men låt oss inte tala mer om sådana saker nu. I många och långa åldrar har dessa saker varit dolda för de vanliga folken, och kanske är det bäst att det så förblir.”

Tosse kände sig som om han hade kastats in i ett samtal han inte borde ha hört. Han förstod inte vad Oke och Edaljohr pratade om, och Thorskoig verkade inte vilja ge sig in i samtalet han heller.

Så talade Edaljohr återigen.

”Jag är än så länge ung, det vet jag, och inte till stor nytta alla gånger på denna marsch. Inte heller vet jag varför mina herrar sänt just mig. En sak är dock säker. Skulle min uppgift vara av stort värde eller ha något med den gamla faran att göra, skulle aldrig en nyligen invigd präst sändas ensam ut med endast en jägare från fastlandet som eskort.”

Tosse undrade vad Edaljohr menade med ”den gamla faran”. Kanske var det samma sak som skuggan prästen tidigare hade pratat om. Mer hann Tosse inte tänka innan Edaljohr fortsatte.

”Hittills har dock färden bjudit på mycket större faror än jag någonsin hade förväntat mig, och jag är glad att Thorskoig bad dig komma med Oke. Även ditt sällskap uppskattar jag Tosse.” Edaljohr vände sig mot Tosse medan han avslutade meningen.

Glad att äntligen bjudas in i samtalet svarade halvlängdsmannen.

”Tack Edaljohr. Det känns inte som att jag hittills bidragit med så mycket, men kanske kommer det att ändras. Jag hoppas det i alla fall.”

”Det tror jag nog Tosse”, svarade Thorskoig. ”Jag känner det på mig att vi kommer att behöva dig snart nog. När vi gav oss av på färden jag och Edaljohr, så sade jag till mig själv, att inte kommer vi två att räcka till. Jag har som sagt erfarenheter av dessa land, och vet att det krävs en hel del enbart för att korsa dem, även utan de stridigheter och förföljare vi haft att tas med. Oke känner jag sedan länge, och hans sällskap visste jag att jag ville ha redan vid färdens början. Det var egentligen så jag hade tänkt det, jag, Oke och Edaljohr. Dagen vi lämnade Runda Kon var det dock något som fick mig att ta dig med, en naggande känsla bara. Jag frågade inte mig själv varför, då samma känsla räddat mig många gånger förut. Om det tröstar dig så vet inte heller jag något om vad Oke och Edaljohr nyss sport. Jag ser att du hör det för första gången du också. Själv trodde jag tills idag att sådana kunskaper var förbehållna dvärgarna.” Jägaren gjorde en paus. Så snurrade han hönsen ett sista varv över elden på pinnen. ”Men nu tror jag det räcker med dylika spörsmål för ikväll, fåglarna verkar färdiggrillade.”

De hjälptes alla åt att skära upp de grillade fåglarna innan de åt. Till köttet bröt de ett par bitar hårt bröd, det var allt. Under måltiden kokade de upp vattnet Thorskoig hade hämtat. I detta blandade jägaren ett par rötter som han hade hittat under jakten, och efter måltiden även resterna av fåglarna, med ben och allt. På detta kokades en buljong som de sedan avnjöt med återstoden av brödbitarna medan natten föll runtomkring dem. Den varma vätskan ångade trivsamt i den kalla kvällsluften. Sakta lät de den gamla träslev de hade i packningen gå laget runt tills grytan var tom. De slängde då hönsrenset åt sidan, men tog på Thorskoigs uppmaning de uppblötta och varma rötterna ur grytans botten och tuggade på dem under tystnad. De smakade bittert, men ändå sött.

”En sak undrar jag fortfarande”, sade Tosse och bröt tystnaden. ”Mer än jag någonsin hoppades få reda på har jag fått höra denna kväll, och inte har jag förstått ens hälften. Men du har inte sagt vad det är vi söker Edaljohr.” Tosse vände sig mot Edaljohr.

Prästen svalde den sista biten av roten han hade tuggat på ett bra tag nu. Så svarade han.

”En sak av liten praktisk betydelse, men av stor personlig vikt för en av mina herrar. Den ankringsplats vi letar efter hölls efter av en anfader till denna min överordnade. För långa tider sedan anfölls ankringsplatsen av de vildar som bebor de norra ödemarkerna, och kontakten mellan folket och den lilla hamnen bröts. Detta var i samband med att reven kom och norra Gråviken blev sorgernas hav för vårt folk. Ankringsplatsen övergavs alltså strax innan havet omkring den blev ofarbart. De flesta av oss är av den tron att barbarerna hetsades till att anfalla hamnen av någon främmande makt, kanske samma makt som förmodligen satte reven i havet och nu jagar upp de dödas själar att hemsöka vattnen. Av någon anledning tillåts inte längre västmännen att fara norrut mot Vita Bergens kustland. Kanske ligger någonting dolt där i bergen, under de evigt snötäckta topparna. Kvarlämnade utan begravning blev alltså de som bodde vid ankringsplatsen, för otaliga mansåldrar sedan. Det är det vi är sända att rätta till. Ättlingarna till ankringsplatsens skötare får inte ro i sinnet förrän deras förfäders ben kan vila i frid. Därför skickar de en präst och inte en mer praktisk man. Jag är utsänd att skänka Eundals välsignelse till de stupade, de som ännu inte har fått en dödsmässa läst över sina ben och därför ej kan finna frid efter döden.” Edaljohr tystnade med sorg skriven i sitt anlete.

”Menar du att även de går igen, som gastarna över havet du nämnde tidigare?” frågade Tosse.

”Nej, men för att en av västerns folk ska finna ro efter döden och accepteras tillträde till den eviga sömnens salar av Eundal, den äldste av gudarna, måste en mässa läsas över hans eller hennes kvarlevor. Annars är själen kvar, fångad tillsvidare i det de flesta folk så vagt kallar dödsriket, dit alla dödliga färdas efter utträdet ur denna värld. Det är dock ingen plats för folket som fortfarande tillber Skaparen, han som en gång formade Ammet och därmed också Ulma. Vi vilar inte med andra folk efter döden om vi får välja.” Edaljohr lät högtidlig och allvarlig, men inte högmodig.

Månen sken mjukt men kallt över sällskapet. Återigen lade sig tystnaden över den lilla dungen. Elden var nu död, men grenarna och kvistarna glödde fortfarande med ett varmt sken och spred sin mjuka värme över gruppen. Långa, flackande skuggor kastades ut över den omgivande myren, skapande en trolsk och mystisk stämning, ackompanjerad av den stigande rökpelaren från den falnande glöden. De kände sig alla en aning dystra efter beskedet om att de var utsända på en begravningsexpedition, inget annat.

Tosse rös i den kyliga nattluften. Försiktigt reste han sig upp, stödd på käppen, för att jaga lite värme i kroppen.

”Jag tror det är dags att sova. Vi behöver vår vila, särskilt Tosse och Edaljohr. Jag föreslår att jag och Oke delar på vakthållningen i natt.” Det var Thorskoig som talade. Demonstrativt reste han sig upp och sträckte på sig.

”Nog blir det bäst så”, svarade Oke. Med ett snett leende tillade han sedan mot Thorskoig: ”Särskilt som jag ser att du vill ta första vakten.”

Jägaren protesterade inte, utan satte sig tillrätta i utkanten av den lilla dungen med knäna uppdragna mot hakan. De andra rullade in sig i sina sovfällar.

Det sista Tosse såg innan han gled in i sömnens rike var Thorskoigs rygg som långsamt vaggade svagt av och an. Bågen stod fortfarande strängad och inom räckhåll, lutad mot ett av de små, förvridna träden. En känsla av trygghet sköljde med ens över Tosse, och för första gången sedan sällskapet hade lämnat Fadersåkra och Runda Kon fick halvlängdsmannen en god natts ostörd sömn.

Annonser

3 thoughts on “Flykten över myrmarkerna – del sju

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s