Flykten över myrmarkerna – del sex

De tittade alla efter sin ledare där denne arbetade sig fram över myrmarkerna. Efter ett tag försvann Thorskoig dock för deras blickar, och istället började de göra i ordning lägerplatsen. Glada över att äntligen få tända en eld arbetade de ivrigt och effektivt. Snart hade den lilla dungen förvandlats till en nästan trivsam lägerplats, med en eldgrop i mitten och sällskapets sovfällar placerade runt den, med fotändorna riktade inåt.

”Räcker du mig elddonet Tosse. Det skulle vara väldigt skönt att få igång brasan.” Oke lutade sig över eldgropen och tog emot elddonet från Tosse, som förnöjt puffade på sin pipa. Käppen hade halvlängdsmannen lagt ifrån sig vid sidan av sin sovfäll, på vilken han satt med benen utsträckta framför sig.

”Hur mycket ved har vi?” frågade Edaljohr.

”Inte så värst mycket”, svarade Oke. ”Träden är dock turligt nog någotsånär torra, och med fnösket ska det nog gå att få fyr på dem.” Dvärgen lade så några bitar fnöske på en barkbit och satte igång att med flintan slå gnistor för att tända elden. Efter ett tag lyckades han få fyr på fnösket, och försiktigt stack han in barkbiten med det pyrande fnösket under veden i eldgropen, där han hade förberett med mindre kvistar och lite halvtorrt gräs. I början kom det mest rök, och det tjöt och knäppte från de halvfuktiga pinnarna. Oke vårdade dock elden ömt, blåste på den lite då och då och såg till så att glöden inte kvävdes. Efter en stunds arbete hade han fått igång en liten brasa som sprakade ordentligt.

”Inte Ulmas bästa ved, men den får duga”, sade dvärgen med ett nöjt uttryck över anletet. Så reste han sig upp och gick bort till sin packning. Metodiskt började han rota igenom den medan Tosse och Edaljohr satte sig tillrätta invid elden, som nu hade tilltagit en aning i storlek.

De värmde sina nedkylda händer över lågorna ett tag, gned dem mot varandra och suckade ömsom av lättnad, ryckte ömsom till av smärta då de kom för nära elden i sin iver att nyttja dess hetta.

Bakom sig kunde Tosse höra hur det klirrade lite. Strax efteråt kände han Okes hand på sin axel, då dvärgen stödde sig mot honom för att sätta sig ner även han. I andra handen höll Oke en gryta och tillhörande upphängningsanordning.

”Gör du en gammal dvärg en tjänst, min unge vän, och springer och fyller grytan med vatten. Försök hitta något som inte är så farligt dyigt är du snäll.” Oke pustade ut av lättnad när han sjönk ihop i skräddarställning invid brasan.

”Är du trött Oke?” frågade Tosse förvånat.

”Ja. Det har kanske inte synts på mig, men de senaste dagarna har tagit på mina krafter. Jag är inte ung längre, och även om det ska mycket till innan en dvärg – och inte minst denna dvärg – ger tappt, tar det på krafterna att släpa dig över dessa sumpiga marker nästan två dygn i sträck. Så vad säger du, hämtar du vattnet och låter mig vila en stund, nu när du kan gå?”

Tosse såg lite överrumplad på dvärgen. För första gången sedan de hade träffats såg denne trött ut, sliten till och med. Så skämdes Tosse plötsligt. Själv hade han ju mer eller mindre sovit sig igenom de senaste dygnen, där han legat omstoppad på båren. Oke hade däremot släpat honom framåt i timme efter timme, trots såret i huvudet och trots det faktum att om Tosse verkligen skulle ha kämpat så hade han kunnat gå. Men både Oke och Thorskoig hade manat honom att ligga kvar och vila och läka, medan de skötte allt det praktiska.

”Det gör jag gärna”, sade Tosse och lade handen på Okes axel och klappade den ömt. ”Jag har varit en otacksam tölp hittills”, fortsatte han. ”Du har släpat mig efter dig på båren långa sträckor nu, och jag hoppas jag kan återgälda den tjänsten någon gång. Men än så länge kan jag bara säga att jag verkligen är tacksam. Hårdare och segare är dvärgarna än något annat folk tycks det mig, och jag vet inte om jag som du både kunnat marschera och läka på samma gång.”

”Tack. Det värmer ett gammalt stenhjärta att höra sådana ord. Nu är det dock så, att ska vi klara av den här färden så måste vi alla bidra med det vi kan för att underlätta för de andra. Vem vet, det kan hända att vi mycket snart kommer bli tvungna att förlita oss på list och försiktighet snarare än sega armar och ben, och då får du nog din chans att återgälda mig.”

”Jag hoppas det”, svarade Tosse innan han plockade upp käppen och försvann ut från dungen för att leta rätt på lite vatten.

Nedstämd funderade halvlängdsmannen återigen över varför han hade följt med på den hittills ganska misslyckade färden. Precis lika ensam och vilsen kände han sig nu, som när han hade suttit på stubben och funderat kvällen då de omringats av skuggvarelserna. Med en rysning erinrade han sig striden som hade följt och hur han glidit in i medvetslöshetens töcken. En tanke slog honom plötsligt: Borde han egentligen inte ha blivit betydligt allvarligare skadad? Hur många hade de varit som trängts ovanpå honom och rivit, bitit och klöst? ”Alltför många”, tänkte Tosse innan han lämnade de smärtsamma minnena och istället återvände till sina ursprungliga och dystra funderingar.

Hittills hade alla de andra utfört något av vikt. Till och med den gnällige och fege Edaljohr hade bidragit till deras överlevnad, och inte så lite heller. Utan honom skulle de förmodligen ha dött för skuggvarelsernas klor och tänder. Thorskoig skulle de inte heller ha klarat sig utan. Vore inte han med dem skulle det inte dröja länge innan de var helt vilse och desperata. Slutligen var det Oke som dök upp i Tosses medvetande. Vad skulle ha hänt efter striden mot skuggvarelserna utan honom? Skulle Tosse själv ha orkat med att marschera med sina skador? Vem annars än dvärgen skulle ha uthärdat att dra båren efter sig långa sträckor över den sumpiga myren? Tosse undrade av vilket virke han själv var gjord egentligen, och funderade nedstämd på vad som hade fått Thorskoig att be honom följa med. Det enda han hittills hade gjort var ju att leda de andra efter Thorskoig natten efter att de hade legat i bakhåll. Men hade de inte klarat sig utan honom i vilket fall som helst?

 

Tosse gled i tankarna tillbaka flertalet dygn i tiden, till den dag då Thorskoig, Edaljohr och Oke hade kommit ridande genom Fadersåkra, Tosses hemby. De hade tagit in på Runda Kon, värdshuset, och mest hållit sig för sig själva. I två dagar hade de vilat sig efter vad som verkade ha varit en våldsam och utmattande ritt söderifrån. Så hade de kommit till Tosse och frågat om det stämde, det de hade hört. Var han verkligen den främste boskapstjuven norr om Lövälven?

Vad hade han kunnat svara? De visste ju uppenbarligen redan om att han var det. Inte för att halvlängdsmannen skämdes över att vara boskapstjuv. I Tosses hemtrakter, de sydvästra delarna av den löst sammanhållna, nordliga region som kallades Nordmark, där Fadersåkra var beläget, stals det boskap rutinmässigt. Det låg till och med en inte så liten status i att vara en skicklig boskapstjuv åt sin hembys räkning. I Fadersåkra var den bäste Tosse, och innan dess hade den bäste varit hans far och hans farfar och hans farfarsfar.

Som alla unga halvlängdsmän, eller pyttingar som de kallades i Nordmark, och för all del som alla unga människor också, hade Tosse dock drömt om att se världen utanför sin hemby och dess omgivningar. Därför hade han tackat ja när Thorskoig frågat om han ville följa med dem ”på jakt”, som denne hade uttryckt det. Från första dagen de hade lämnat Fadersåkra hade de dock mer verkat vara de jagade, inte de som jagade något. Ett helt kompani legotrupper hade stormat igenom byn och tagit upp jakten på dem. Då varken dvärgar eller halvlängdsmän kan rida annat än ponnyer utan stora svårigheter på egen hand, hade de övergett hästarna för att fly upp i Sjötinnarna, bergskedjan som delade av det bebodda Nordmark från de västra myrmarkerna, och därifrån vidare över själva myrmarkerna efter det misslyckade bakhållet.

Ingen hade sagt Tosse vad det var de var på jakt efter, eller varför de var jagade själva. Det hade i och för sig inte funnits mycket tid till det under dagar som spenderats i konstant marsch för att komma undan deras förföljare, men det började tära på Tosses tålamod och styrka att inte veta varför han hade begett sig iväg från tryggheten i hembyn. Han hade bara frågat en gång dock, så det var egentligen hans eget fel, men han ville inte verka alltför nyfiken eller vara en belastning för de andra. Tosse log ironiskt över denna sista tanke. En belastning hade han ju blivit ändå. Återigen frågade han sig varför de ville ha med honom, och han lovade sig själv att fråga igen denna kväll. Fick han bara reda på vad det var de jagade och vad som förväntades av honom kanske han skulle känna sig bättre till mods.

 

Tosse väcktes ur sina funderingar av en bekant röst som ropade efter honom.

”Vart är du på väg, min halvingsvän?” Det var Thorskoig som ropade efter honom. Denne använde alltid ordet halving, inte pytting. Tosse visste att man söderut ofta kallade hans folk för detta, och han undrade varifrån Thorskoig egentligen härstammade. Att jägaren inte var från Nordmark och att denne hade färdats över mer av världen än vad Tosse visste fanns stod redan klart, men varifrån Thorskoig ursprungligen kom hade han än så länge inte berättat för halvlängdsmannen. Väckt ur sina tankar tittade Tosse sig lite förvirrat omkring. Han märkte att han hade tagit sig en bra bit från dungen, nästan hundra famnar gissade han när han fick syn på lägerplatsen till höger om sig, ganska långt borta.

”Jag skulle hämta vatten”, svarade Tosse den småspringande jägaren som nu var bara en handfull famnar ifrån honom.

”Det var bra det, för vatten kommer vi få användning för”, log Thorskoig mot honom och visade upp tre ganska stora fåglar som hängde över axeln. De var brunfärgade, med grönsvarta markeringar på vingar och hals. ”Ikväll kan vi äta oss mätta skulle jag tro. Inga dyripor fann jag, men väl några kärrhöns, vilket jag inte förväntat mig. Sade jag inte att turen skulle vända?”

”Jo, så sade du”, svarade Tosse, en liten gnutta bättre till mods nu efter åsynen av de skjutna fåglarna. Ikväll skulle de i alla fall få äta varm, nylagad mat.

”Här, ta fåglarna och bär dem till lägret, så ska jag ordna med vattnet.” Thorskoig räckte över kärrhönsen, vilka var sammanbundna med någon form av rot vid fötterna.

Tosse slängde fåglarna försiktigt över axeln och satte iväg mot dungen där de hade slagit läger, utan att en enda gång under sin promenad i jakt på vatten verkligen ha tittat efter det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s