Flykten över myrmarkerna – del fem

Marschen över myrmarkerna fortsatte. Det hade gått två dygn sedan det nattliga överfallet av skuggvarelserna, och det var den fjärde dagen sedan det misslyckade bakhållet. Tosse kunde nu ta sig fram för egen maskin, även om han var tvungen att stödja sig på en käpp som Thorskoig hade täljt åt honom.

De hade lagt dryga en och en halv dagsmarsch mellan sig och platsen för överfallet under de två dygnen, en fart som var den högsta de kunde hålla utan att allvarligt riskera att Edaljohr eller Tosse förvärrade sina skador. Helst skulle dessa två ha fått vila helt, men det valet stod inte öppet för gruppen, förföljda som de var. Oke å sin sida hade redan tagit av sig bandaget, och över hans panna och längs med en bit av hårbottnen löpte nu ett ilsket, rött ärr som minne av striden, omgivet av blånader och småsår – dock endast ett i mängden av ärr och blessyrer på dvärgens härdade kropp, märkt av otaliga bataljer.

Solen stod nu lågt och i väster. Dagen nalkades sitt slut. De fyra vandrarna var utmattade efter en lång dagsmarsch.

”Är det inte dags att slå läger snart?” pustade Edaljohr där han lunkade nästan dubbelvikt sist i ledet.

”Snart, vi måste bara hitta en duglig plats att sova på först”, svarade Thorskoig. ”Vi kan inte slå läger på alltför blöt mark, då får vi ingen sömn alls, och sömn är just vad du och Tosse behöver. Hur är det med armen förresten?”

Edaljohr kände efter med sin högerhand och grimaserade av smärta. Försiktigt försökte han sedan röra på sin skadade vänsterarm, men utan vidare resultat.

”Det verkar inte bli bättre”, gnydde han ynkligt.

”Förmodligen beror det på vädret och ansträngningen att marschera”, svarade Thorskoig med bister min, samtidigt som han stannade och vände sig om mot de andra, som gick bakom honom. ”Det är kallt och fuktigt även fast markerna våras. Här blir det heller aldrig riktigt torrt”, fortsatte han. ”Vi skulle behöva vila ett par dagar någonstans där värme och mat finns i större mängd än här ute på myren, då skulle du kanske börja läka Edaljohr. Men nu har vi gått nog för idag. Ser ni dungen där borta?” Jägaren lyfte armen och pekade åt öster, där de andra kunde se en samling små och förvridna träd stå tätt sammankurade, de första de såg sedan de hade lämnat den fasta marken borta vid ravinen, där de hade anlagt sitt bakhåll för vad som nu kändes som en evighet sedan. ”Där övernattar vi. Där det finns träd finns oftast fastare mark.” Med de orden vände Thorskoig sig om och vek av från deras tidigare kurs, för att ta sig mot träden.

De andra följde under tystnad sin ledare. Kanske hundratalet famnar fick de gå innan de nådde den lilla dungen.

Träden dungen bestod av var små och utan löv eller skott än så länge. Deras stammar var vridna och knotiga, så att det nästan såg ut som att de försökte krypa längsmed marken för att undvika vinden som nästan ständigt pinade de västra myrmarkerna. Marken under dem var dock fast och nästan torr. De fyra vandrarna slängde av sig packningarna och sjönk trötta ned i det korta gräset som här avlöste det annars tuviga och långbladiga gräset som fläckvis växte mellan myrens gungflyn. När de tittade bakåt, mot den väg de hade vandrat under dagen, kunde de se ett platt landskap breda ut sig ända till horisonten åt väster. Likadant såg det ut åt norr och söder och öster, en tröstlös syn för dem alla, men särskilt för de tre av dem som inte förut hade färdats genom dessa ödsliga vidder.

”Jag tror vi riskerar en eld ikväll”, sade Thorskoig och bröt tystnaden. ”Jag kan inte se en förföljare så långt min blick når över detta platta land, och har de någon som kan spåra med sig lämnar vi övertydliga spår i våtmarken i alla fall. Just nu är det viktigare att du och Tosse får vila och värme och mat.” Han nickade mot Edaljohr medan han pratade.

Både Edaljohr och Tosse såg lättade ut.

”Hur mycket mat har vi kvar?” frågade Tosse trött.

”Oke?” Thorskoig vände sig mot dvärgen, som bar på merparten av packningen, och dessutom tillredde de mål de åt varje morgon och kväll.

”Inte mycket. Lite rotfrukter, torkad frukt och saltat kött, men det mesta av den varan har gått åt. Brödkakor har vi fortfarande en hel del av, även om brödet nu börjar bli gammalt och kanske inte är helt aptitligt för dem som är vana vid bättre. Svälta skall vi dock inte behöva göra än på två eller tre dagar.” Oke rotade igenom sin ryggsäck och ränsel medan han pratade, med huvudet nedböjt för att se vad han hittade. Dvärgens packning var tyngst av dem allas, och ensam hade han burit en mångdubbelt tyngre börda än de andra i två dygn nu, men ändå syntes han fortfarande pigg och kry, och såret i pannan läkte som det skulle. Det såg smått lustigt ut där Oke knotade fram på dagarna, med den mindre ränseln hoptryckt mot den större ryggsäcken.

”Solen går inte ner än på ett tag”, sade Thorskoig och såg åt väster. ”Jag tror jag ska försöka få tag på något färskt att äta. Har ni märkt hur tomt på liv allt har varit sedan vi började vår färd genom myrmarkerna? Inte en enda gång under de senaste dagarna har jag sett till ens en ripa. Jag har färdats genom dessa land tidigare, och alltid kunnat hitta någon form av fågel att fälla och äta, men nu verkar det helt livlöst här. Jag undrar vad det kan bero på. Men nu idag så såg jag för första gången tecken på liv. Ni missade det förmodligen, men när vi svängde av mot den här dungen så flaxade en dyripa upp från sitt gömställe en bit framför oss, lyckligtvis uppskrämd av något. Jag tror turen har vänt. Ikväll får vi kanske äta oss mätta utan att tumma alltför mycket på våra ransoner.”

”Jag hoppas du har rätt”, svarade Oke. ”Jag längtar efter annan mat än torr frukt, salt kött och knastrande bröd. Vad skulle ni inte ge för ett värdshus nu, en rejäl måltid?” Han tittade leende mot dem alla med något drömmande i blicken.

”Säg inte så Oke, du får det att vattnas i munnen på mig.” Tosse tog med vana fingrar fram sin pipa medan han pratade. Okes ord hade satt igång hans hunger, och han kände att han behövde något att dämpa begäret med. Tobak fick fungera tillsvidare.

Bredvid dem satt Edaljohr tyst och stirrade i marken.

Thorskoig strängade lugnt och metodiskt sin båge – ett kort, spänstigt och kraftigt hantverk av horn som osträngad var böjd åt andra hållet än när den var strängad. När jägaren var klar hängde han sitt koger över axeln och slängde elddonet till Tosse, som precis hade stoppat pipan färdigt och letade efter något att tända den med.

”Jag har tänkt på det förr gamle vän, men aldrig frågat. Bågen du använder är inte av den typ folket i det gamla riket nyttjar. Jag har inte sett en liknande båge någonstans, förutom när jag färdades längsmed de södra delarna av muren, mellan Angsviksfortet och Sydfortet. Jag tjänstgjorde som eskort åt en handelsman av mitt folk. Vi skulle korsa södra slätterna, varför kommer jag inte ihåg. Hursomhelst anfölls vi av det slättfolk som rider och plundrar där, aniner eller något har jag för mig att de kallades för av vakterna vid Sydfortet. De bar bågar som påminner om din.” Oke talade med en röst och en blick som avslöjade att han försjönk i gamla minnen.

”Enuiner heter folket du pratar om”, rättade Thorskoig. ”Du har rätt angående bågen dock. Det är inte en vanlig kortbåge, och inte heller en långbåge av agrakhansk typ, men det är ju uppenbart av storleken att döma. Vapnet är en traditionell typ av båge använd av nomadfolket som lever på slätterna runt södra delen av Kirianskogen, elrunaerna. I Agrakhan kallas den för hornbåge, då den är gjord främst av horn från de bufflar nomadfolket har jagat runt norra delarna av sjunkna landen och östra delarna av södra slätterna i århundraden. Elrunaerna själva har ett annat namn på den på sitt eget språk. Översatt till folkmål skulle det bli ungefär storviltsbane. Enuinerna, vilka du nämnde och vilka lever främst på plundring, inte på jakt eller boskapsskötsel, efterapade konstruktionen av bågen från elrunaerna för länge sedan, förmodligen medelst våld och rövande. Men fortfarande görs de bästa hornbågarna av elrunaernas erfarna bågmakare, och min fick jag som skänk från en av deras stamhövdingar efter att jag hjälpt hans stam spåra och nedlägga en flock sabeltänder som rivit deras boskap. Troget har den tjänat mig i många år sedan dess, och längre och med större kraft flyger pilen från denna båge och andra bågar av samma slag, än från till och med en agrakhansk långbåge.” Thorskoig såg nästan kärleksfullt på sin båge medan han pratade.

”Trots att den är så kort?” frågade Tosse.

”Ja, trots det”, svarade Thorskoig. ”Du ser hur hårt strängad den är”, fortsatte han och knäppte med bågsträngen, vilken vibrerade med ett surrande ljud. ”Elrunaerna och enuinerna spenderar nästan all tid på hästryggen, och bågen är uppkommen ur det behovet. Innan den strängas är den böjd åt andra hållet, och kraften som finns i den efter att man böjt den bakåt och strängat den är oerhörd, nästan som ett armborst. En skicklig skytt krävs det dock för att bemästra den, särskilt på hästryggen och i full fart. Men bättre ryttare eller bågskyttar än nomadfolken söder och öster om jarladömet finns inte, och innan muren byggdes i gamla tider fanns inte en by i södra Agrakhan som inte fruktade nomadernas rövarband. På den tiden plundrade även elrunaerna, även om det nu är länge sedan de slutade med det och slöt fred med jarladömet. Förmodligen var också just nomadfolkens plundringar den största anledningen till att muren inte stannade vid Östfortet, vid den tid för länge sedan då den byggdes ut från sin första sträckning mellan Vide fort vid Vidavattens strand och Gråviksfortet vid Gråviksnäs, för att skydda Agrakhans norra gräns mot botrierna. På den tiden var botrierna för övrigt inte enade i ett kungadöme som idag. Även de var knappt mycket mer än rövande nomader, som enuinerna fortfarande är. Omgivet av rövande nomadfolk byggde jarladömet alltså alla de tre delarna av muren. Den tredje och sista, vilken också blev den absolut längsta, skyddade från angrepp riktade söderifrån och österifrån. Tre fort finns i denna del av muren, Almbords fort, Sydfortet och Angsviksfortet. Bågar av den typ jag bär användes redan under dessa tider av nomaderna.” Thorskoig tystnade och såg ut över myrmarkerna med frånvarande blick.

Tosses kunskaper i geografi och historia var allt annat än omfattande, och sedan de andra hade låtit honom sluta sig till deras grupp lyssnade halvlängdsmannen ofta hänförd till Thorskoigs och Okes berättelser från svunna tider eller avlägsna land. Tosse tittade på Thorskoig och undrade hur mycket av Ulma denne egentligen hade sett.

Men nu var det inte längre tid att tala. Solen sjönk allt lägre mot horisonten, och ville Thorskoig utnyttja det lilla dagsljus som fanns kvar gällde det att ge sig av. Med en kort avskedsgest begav sig jägaren ut i myrmarkerna med bågen i hand och sinnena på helspänn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s