Flykten över myrmarkerna – del fyra

Thorskoig vaknade med ett ryck. Var det Tosse som hade skrikit? Och i så fall varför? Snabbt svepte han med blicken runt omkring sig samtidigt som han alert och smidigt kom upp på fötter. En kort överblick av omgivningarna avslöjade ingenting, men varför skulle Tosse ha väckt honom om inget hade hänt, eller var på gång att hända?

”Thorskoig, väck de andra!”

Jägaren kunde se Tosse backa mot Edaljohr och Oke med dragen klubba och ansiktet snabbt vridet över axeln medan han vräkte ur sig orden.

”Vad är det om?” var allt Thorskoig hann få ur sig innan de talrika, små, skugglika figurerna lösgjorde sig ur nattens mörker och avslöjade sig även för honom.

”Hur missade jag dem, de är ju så nära?” hann Thorskoig förvånat tänka innan han förstod vad som höll på att hända. Förargad över sin egen ouppmärksamhet spann han runt på hälarna för att återigen överblicka terrängen. Denna gång avancerade de smygande, mörka varelserna överallt där tidigare bara natten hade avslöjat sig för hans ögon. De var omringade. Med sammanbitna tänder drog Thorskoig sin kortskaftade yxa och sparkade bryskt till Oke, vilken fortfarande högljutt snarkande hade legat och sovit, noggrant invirad i sin varma fäll, men som nu förvånat mumlade någonting om vad som hände. Mer hann inte jägaren göra innan den närmaste skuggan med ett blodisande tjut, mer djuriskt än mänskligt, kastade sig mot honom. Bara Thorskoigs goda reflexer räddade honom från att nås av skuggans anfall. Blixtsnabbt tog han ett steg åt sidan samtidigt som han måttade ett slag med yxan. Skuggvarelsen missade Thorskoigs hals med en hårsmån, och han kunde höra ljudet av käkar som slog ihop när den ven förbi hans ansikte. Besviket konstaterade Thorskoig att även han själv missade, då yxan klöv den kyliga nattluften utan att träffa sitt mål.

”Jag har honom!” Okes röst skallade genom natten.

Ögonblicket senare hördes det för Thorskoig välbekanta ljudet av dvärgens tunga stridshammare som mötte kött och ben, ett på samma gång blött och krasande ljud. Något med ljudet fick dock Thorskoig att reagera, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad. Det krossande lätet saknade på något sätt substans bakom sig, som om varelsen som Oke hade fällt hade varit en ihålig eller uppblött tingest.

Oke kastade sig upp till stående, omedveten om det Thorskoig hade reagerat på. Dvärgen saknade den andres skarpa hörsel och vaksamma sinnelag. Efter att liggande ha fällt den första angriparen med sin trogna hammare, vilken han för säkerhets skull hade haft vid sin sida under natten, famlade han efter skölden och sökte efter fler motståndare med blicken. Hans mun drogs ihop till ett bistert streck då han såg deras antal. Vad de var för några, eller något, snarare, bekymrade honom inte nämnvärt. Allt som fanns i dvärgens huvud nu var att kämpa och att överleva.

Lättad vände sig Thorskoig mot de fortfarande avvaktande skuggorna, vilka inte hade följt den första anfallaren i hasorna. Knappt hade jägaren hunnit med att komma i försvarsposition dock, innan skuggorna gemensamt stämde upp ett liknande skri som det den nu nedgjorde av dem tidigare hade gjort, och gemensamt kastade sig över den lilla gruppen. Thorskoig hann räkna till minst sju som enbart kom farande mot honom själv. Bistert undrade jägaren om även de andra mötte samma överväldigande numerär. Mer fanns inte tid till att tänka innan de var över honom. Hans yxa mötte den som var längst fram, en halvdan träff, samtidigt som han kunde känna vassa klor rispa hans kind och käke.

Striden hade börjat.

Tosse kom inte att minnas mycket av den kaotiska kampen för sina liv som sällskapet hade fört i de västra myrmarkernas nattmörker. Själv hade han hållit ena flanken, med Oke och Thorskoig nära inpå, kämpande sina egna strider mot en alltför talrik motståndare. Edaljohr hade suttit i mitten, darrande av fasa och med händerna slagna för ansiktet i vanmakt. Tosse erinrade sig efteråt mest mörkret och de ännu mörkare små varelserna som tillsammans hade kastat sig över sällskapet. Det hade inte gått att urskilja mycket av dem, förutom deras raggiga siluetter och deras frenetiskt klösande och bitande klor och tänder, vilka otaliga gånger hade rispat och slitit i hans skinn, vissa gånger ända in till benet.

Två av dem hade han nergjort, så mycket mindes han. De hade fallit för hans korta klubba innan det rena antalet av deras likar övermannat honom och slagit honom till marken. Med den blöta, sumpiga marken mot sin rygg, sändande kalla kårar genom hans kropp, hade han sedan i panik försökt skydda sig från hopen som kastat sig över honom. Han hade dock inte undkommit. De små men fasansfulla monstrens klor och tänder hade gång på gång funnit sina mål, och Tosse erinrade sig med en rysning av skräck hur han till slut hade fallit i gråt okontrollerat och bett för sitt liv för öron som ingenting hade hört. Virvelvinden av klor och tänder hade fortsatt, och hade Tosse någon gång förlorat hoppet om överlevnad var det då.

Vad som hade hänt sedan var väldigt oklart och förvirrat för Tosse. Han hade sett ett ljussken sprida sig över lägerplatsen, som nu hade förvandlats till en blodig stridsskådeplats. I skenets mitt hade en ståtlig, högrest gestalt rest sig med armarna över huvudet och talat med rungande stämma. Framför denna gestalt hade en kortare stått, med hammare och sköld lyfta över en fallen människa som måste ha varit Thorskoig.

Förblindade av ljuset och ansatta av den korte, brede krigaren med hammaren och skölden hade sedan de fasansfulla monstren försvunnit, flytt i skräck för ljuset som brände deras ögon. Att krigaren måste vara Oke förstod Tosse nu, när huvudet klarnade i takt med att myrmarkernas unkna luft väckte honom mer och mer till liv. Men vem var det som hade undsatt dem? Den ståtliga figuren svept i ljus likt ett övernaturligt väsen. Fortfarande halvt i drömmarnas rike undrade Tosse vilken lycklig slump som hade räddat dem undan en säker död i dessa förbannade träskmarker.

Tosse slog upp ögonen. Det var dagsljus, och han skumpade fram över terrängen på en bår. Han kunde se Edaljohr och Thorskoig framför sig, med ansiktena vända mot honom. Thorskoig såg pigg ut. Ett bandage över nästan hela jägarens huvudsvål var det enda som vittnade om gårdagens strid, vilken fortfarande kändes alltför verklig i Tosses huvud. Han satte sig upp på den lutande båren och stödde sig på ena armbågen. När han så vred huvudet bakåt fick han syn på Okes breda rygg och axlar, från vilka två repstumpar drog Tosses bår över den dyiga marken. Även Okes huvud var täckt av ett förband.

”Vi trodde aldrig du skulle vakna”, sade Thorskoig så, och tvingade Tosse att vända sig framåt igen, så att han satt ansikte mot ansikte med Thorskoig och Edaljohr.

”Jag trodde det var slut med oss”, stammade Tosse försiktigt, fortfarande desorienterad och förvånad över att faktiskt vara vid liv. Varje rörelse sände ilskott av smärta genom kroppen på honom.

”Det trodde jag också”, log jägaren snett tillbaka. ”Det sista jag minns är att jag vräktes omkull och slogs medvetslös, förmodligen mot en sten eller annat hårt föremål. Nu visade det sig vara ganska tursamt trots allt, då varelserna struntade i mig efter det enligt vad Oke har berättat. De trodde väl det var slut med mig. Det enda jag har kvar idag är en lätt huvudvärk, och den går nog över till kvällen. Oke råkade i så fall värre ut. Han har rivits svårt, framförallt i pannan, och även en dvärg behöver nog ett tag till att läka den skadan, särskilt som vi måste vara till fots en stor del av dygnet. Du själv råkade dock värst ut av oss alla, och personligen är jag förvånad över att du lever. Du har blivit riven och biten över hela kroppen, med ansiktet som enda undantag. Mest är det ytliga sår, men en del är djupare. Kanske kommer det dröja länge innan du är helt återställd. ”

”Edaljohr räddade oss”, hördes sedan Okes brummande och djupa stämma. Dvärgens andhämtning var tung av ansträngningen att släpa på båren med Tosse, och han lät inte så lite förvånad över det faktum att det var just Edaljohr som hade räddat dem.

Tosse tittade misstroget på prästen.

”Var det du som var gestalten i ljusskenet?”

”Ja, om du med den beskrivningen menar hur jag måste ha sett ut efter att åkallat den helige Elans ljus.” Edaljohr talade med en stämma som var smått högdragen och inte lyckades dölja en markant stolthet, trots att han försökte lite halvhjärtat att låta blygsam.

”Men jag minns dig sittande på marken, överväldigad av skräck.” Tosse tystnade medan han försökte visualisera nattens händelseförlopp.

”Bah”, fnös Edaljohr till. ”Jag var aldrig rädd, jag var bara överraskad. Inte skräms en av Eundals tjänare av en hop smutsiga trollknytt.”

De kunde alla höra att Edaljohr ljög, men för tillfället valde de att hålla tand för tunga. Den högmodige och fege prästen hade trots allt räddat dem ur en situation som annars skulle ha tagit livet av dem alla. Varför han hade tagit sig samman endast i den svåraste av stunder, och inte tidigare under flykten undan legoknektarna, var det ingen av dem som kunde förstå, men de var just nu för tacksamma för att fråga hur det kom sig att Edaljohr hade valt det bästa av tillfällen att visa att han trots allt var att räkna med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s