Flykten över myrmarkerna -del tre

Mörkret hade för länge sedan sänkt sig över de stinkande och sumpiga myrmarkerna. De fyra vid det här laget ordentligt utmattade kamraterna kämpade sig dock fortfarande fram genom den alltmer träskartade terrängen. Deras packningar tyngde ned dem i den dyiga myren, och nattens ankomst gjorde dem inte bättre till mods över hela situationen.

”Kan du se honom?” viskade Edaljohr svagt i Okes öra. Prästen gick framåtlutad i natten med axlarna neddragna av ränseln som hängde på hans rygg från en knut på bröstet. Hans snabba andhämtning fick ett par droppar saliv att följa med orden och landa på dvärgens kind.

Oke drog lätt irriterad på munnen åt människans tjat.

”Nej, det kan jag inte. Det är femte gången du frågar nu och jag har inte sett honom de tre senaste, men lita på Tosses öron.”

Okes svar verkade inte lugna den ängslige prästen, som missmodigt sneglade mot den lille halvlängdsmannen, vilken nu ledde de tre i Thorskoigs släptåg med ingen annan hjälp än sin skarpa hörsel.

Plötsligt stannade dock Tosse abrupt.

Oke och Edaljohr gjorde snabbt halt även de.

”Vad är det?” Okes röst var låg, nästan en viskning. I det nästan totala mörkret som omgav dem kunde han se sina två kamraters hastiga andetag ta formen av små moln i den klara och allt kyligare nattluften, moln som nästan glänste och gnistrade som av polerat silver i natten. Han rös till för ett ögonblick och kunde konstatera att det hade blivit riktigt kallt, nu när han stannade upp och tillät sig själv att känna efter. Hans kropp började direkt kylas av då den inte längre värmdes av ansträngningen att marschera genom den blöta och sumpiga terrängen.

”Jag hör honom inte längre”, kom Tosses svar efter att denne hade stått stilla och lyssnat en bra stund.

”Vad menar du, har du tappat bort honom?” gnällde Edaljohr ynkligt med pipig röst. Prästen tittade nervöst omkring sig och började omedvetet dra i sitt bockskägg, vilket efter de senaste dygnens strapatser såg nedsmutsat och ovårdat ut.

”Lugna ner dig, han skulle inte lämna oss”, sade Oke och tog ett par steg närmare Edaljohr och försökte låta så lugnande som möjligt, medan han i sina tankar halvt på allvar förbannade den i hans ögon ömklige människan som stod framför honom.

”Nej, det skulle han inte.”

De blev alla tre överraskade av att höra sin ledares röst någonstans alldeles intill från mörkret som omgav dem. Edaljohr snurrade förskräckt runt i riktning mot ljudet, medan Oke och Tosse mer samlat konstaterade att rösten kom från någonstans mycket nära. En hand som lades på Okes axel bekräftade sedan att Thorskoig hade anslutit sig till gruppen igen.

Dvärgen vände sig lättad mot sin gamle vän med ett leende.

”Borde ha anat det där, du har trots allt alltid varit förtjust i att överraska folk.”

”Kanske är det så. Att smyga på er var trots allt bra träning, även om det bara är Tosse jag behöver oroa mig för.” Jägaren log ett brett leende medan han pratade, ett leende som Oke bara med nöd och näppe kunde urskilja genom mörkret, trots att han stod helt nära. Thorskoig fortsatte sedan med en nick mot Oke: ”Vi får slå läger här, det är det enda relativt torra stället vi passerat på ett bra tag och dessutom är det för mörkt att fortsätta utan att riskera skador på dig eller Edaljohr.”

Oke accepterade Thorskoigs resonemang utan ord och krängde med en belåten suck av sig sin packning. De andra följde snart dvärgens exempel och efter ett tag hade de gjort i ordning en provisorisk, men duglig, lägerplats.

Thorskoig tog första vakten och förberedde Oke och Tosse på att de skulle få vaka längre än vanligt, eftersom Edaljohr behövde sin sömn för att läka skadan i armen.

Edaljohr, Oke och Tosse lade sig sedan till ro bredvid varandra för att hålla värmen, då Thorskoig hade förbjudit en eld av rädsla för att bli upptäckta. Snabbt gav sig utmattningen de tre hade samlat på sig under dagen tillkänna, och de gled omärkligt in i drömmarnas rike under den molntäckta och nästan kolsvarta himlen, invirade i sina sovfällar.

Tosse vaknade av att någon skakade om honom försiktigt.

”Dags att ta andra vakten.” Thorskoigs röst lät fortfarande pigg och alert, trots dagens långa umbäranden och det faktum att jägaren själv dessutom hade tagit första vakten

”Jag kommer, du har inte hört eller sett något hoppas jag?” Tosse gnuggade sömnen ur ögonen medan han pratade, inte alls nöjd med att bli väckt, men väl medveten om nödvändigheten i att hålla vakt.

”Nej, det verkar lugnt, och det är så jag önskar och förväntar mig att det ska fortsätta.” Jägaren pratade medan han rullade in sig i sin sovfäll.

”Tror du de har en möjlighet att komma ikapp?” frågade Tosse medan han sträckte på sig och andades in den kyliga nattluften.

”Nej, inte i kväll, så mycket torde vara säkert. Vi befinner oss i de västra myrmarkerna. Jag förde oss hit för att göra det svårt för deras hästar. De kommer antagligen att bli tvungna att leda dem, alternativet är att lämna dem eller att låta många av dem gå ner sig i myren. Till fots är vi dessutom snabbare om vi fortsätter att hålla det här tempot. De är för tungt lastade och rustade för att kunna hålla jämna steg, om bara Edaljohr orkar med det. Det enda de skulle kunna göra för att hålla sig nära oss är att sända iväg lättare rustade förtrupper eller spanare.”

”Jag hoppas du har rätt.” Resonemanget lugnade inte Tosse. Vad om det sistnämnda var just vad deras förföljare hade gjort? Vad skulle då hända? De var så mångtaliga att de mycket väl kunde avvara en trupp spejare.

Thorskoig gav dock ingen respons på Tosses sista ord, utan föredrog att somna in.

Halvlängdsmannen satte sig nervös tillrätta på en mossbeklädd gammal stubbe och spetsade öronen. Kylan började göra sig påmind nu utanför fällens värme, och huttrande drog han sin kappa tätare omkring sig där han satt. Missmodigt tog Tosse upp sin lilla läderpung med tobak och började med redan småfrusna fingrar att stoppa sin pipa, som alltid fanns tillgänglig i ett läderfodral hängande från bältet.

”Vad gör jag här egentligen?” tänkte Tosse medan han tog det första, ljuva blosset. ”Jag hör inte hemma så här långt ut i vildmarken. Jag kunde ha suttit på Runda Kon nu istället, med en välfylld börs och ett lika fullt, gott stop vårbrygd. Istället flänger jag land och rike runt i sökandet efter något jag inte ens har fått reda på vad det är eller vad det innebär.”

Tosse avbröts tvärt i sina funderingar av ett prasslande ljud någonstans i närheten av lägret. Med ökande puls konstaterade han att det var vindstilla, och att det att döma av vad han hade sett tidigare under dagen av myrmarkerna inte fanns mycket av vare sig träd eller buskar här. Men förmodligen var det bara något djur som var ute på strövtåg i natten. Han hoppades på det i alla fall.

Spänd ansträngde han sig för att lyssna. En lång stund hörde Tosse bara sina egna hjärtslag, trots sin skarpa halvlängdsmannahörsel, men sedan återkom samma ljud igen, ett svagt prasslande. Skillnaden var att det verkade vara närmare nu, och att det dessutom kom från mer än ett håll.

Försiktigt reste Tosse sig upp till stående på stubben och försökte tränga igenom beckmörkret med sin blick, samtidigt som han lossade klubban från bältet.

Så fick halvlängdsmannen syn på dem, kanske bara tre eller fyra famnar ifrån honom. Små, oformliga skuggor i natten, som sakta närmade sig lägret. Med en väsning mellan hastigt sammanbitna tänder hoppade Tosse ner från stubben och skrek till de andra att vakna. Det verkade som om de västra myrmarkerna hade fler faror att bjuda på än enbart deras förföljare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s