Flykten över myrmarkerna – fortsättning

Ögonblicket senare hördes ljudet av Thorskoigs bågsträng då den släpptes med ett sjungande ljud. Direkt efteråt nådde ett skrik av smärta dem nedifrån. Oke och Tosse var inte sena att följa jägarens exempel. Ytterligare en av förföljarna föll och doldes under ravinens täta busksnår, hans hals genomborrad av Okes armborstlod. Tosses slungsten missade dock sitt mål med bred marginal. Halvlängdsmannens arm skakade av upphetsning och tvehågsenhet. Det var första gången han var tvungen att sikta på annat än djur med sin slunga.

Med en jagad och nästan ursäktande blick tittade sig Tosse omkring, men kunde konstatera att de andras uppmärksamhet var riktad mot kvinnorna och männen nedanför. Han svalde ner en klump av stormande samvetskänslor som reste sig i halsen och lade en till sten i slungan. Så tog han sikte och började med darrig och ostadig arm sätta snurr på sitt vapen. Hela kroppen kändes ostadig som gyttja, och med ens blev han varse hur varenda fiber i hans kropp och sinne motsatte sig det de nu gjorde. Hur kom det sig att han inte hade reflekterat över detta under genomgången av bakhållet? Hade han – som aldrig medvetet skadat någon förut – helt enkelt inte tänkt på att det hela gick ut på att oskadliggöra andra, rentav släcka deras livsgnista? Hade den påfrestande flykten upp mot Sjötinnarna och igenom dem förslöat hans sinne så mycket att han inte hade orkat tänka på detta faktum, eller hade han bara ignorerat det fram till nu?

Thorskoig log inom sig och lade en ny pil på strängen. Tittade man noggrant kunde en skugga av detta inåtvända leende ses återspeglad runt jägarens mungipor. Jägaren kunde se förvirringen där nedanför. Gick nu allt som planerat skulle de säkert kunna decimera förföljarna till hälften innan dessa ens förstod exakt varifrån bakhållet var riktat. En snabb blick mot Tosse tillät jägaren att se hur även dennes andra sten missade sitt mål med god marginal. En min av nästan nostalgiskt medlidande kom för ett ögonblick över Thorskoigs ansikte, innan han återigen riktade sin uppmärksamhet mot deras förföljare.

”Nej, din åsna!”

Okes alarmerande utrop fick Thorskoig att vända blicken mot de andra igen. Han var precis snabb nog i sin reaktion för att se hur Edaljohr oförsiktigt stod lutad ut från klippkanten för att bättre kunna se vad som hände där nedanför. Utan att prästen märkte det själv stötte denne då till en sten med ena foten, vilken klapprande föll ner i ravinen rakt under sällskapets position och genast fick deras förföljare att vända sig mot ljudet. När Thorskoig följde stenens bana med blicken kunde han se hur de där nere pekade mot sällskapet och började dra bågar och armborst.

Jägaren stönade dämpat och dök ner på marken vid stupets rand. Bara en kort stund efteråt kunde han höra en av sina färdkamrater skrika till av smärta. Snabbt ålade han sig fram till de andra, vilka nu också låg på marken, säkra från pilarna som väsande flög upp nerifrån klyftans botten.

”Jag är skadad!” jämrade Edaljohr och vred sig om på marken. Högerhanden höll han sluten om skaftet på en pil som satt inborrad i hans vänstra överarm.

”Rätt åt dig. Jag har god lust att skjuta dig själv just nu, och jag siktar bättre!” Thorskoigs röst var mörk av återhållen vrede. Utan att bry sig alltför mycket om prästens gnällande utrop av smärta bröt han av pilens skaft och tryckte spetsen genom armen. Ett snabbt förband var allt han sedan hann med innan han ledde gruppen krypande på alla fyra ett dussintal famnar bort från avgrundens kant.

”Det kommer att ta dem ett bra tag att ta sig upp ur klyftan. Låt oss använda den tiden till att skaffa oss ett så stort försprång vi kan.” Med de orden sprang Thorskoig upp på fötter och började med kattlika kliv småspringa iväg.

De andra följde efter så gott de kunde, men de lät sin ledare hålla sig en liten bit framför. Han var trots allt den ende av dem som kände till trakterna de nu befann sig i och de visste att han inte ämnade springa ifrån dem, men även att han inte heller hade tid att välja den säkraste vägen om de befann sig jämsides med honom. Utan ett ord följde de sålunda den smidige och tyste jägaren framför sig, alltmedan solen steg allt högre över de av våren nyss tinade markerna.

Oke såg ursinnig ut. Edaljohr verkade mest vettskrämd över sitt öde – skadad ute i vildmarken – medan Tosse sprang före de båda andra med ett lättat och nästan lyckligt uttryck över ansiktet som en följd av att få slippa slunga fler stenar mot folk han inte önskade skada.

I takt med att de tog sig längre och längre bort från ravinens kant blev marken allt mindre stenig och karg. Efter en stunds språngmarsch var den bergiga terrängen istället bytt mot sumpiga, grästuvebeklädda hedar. Längre fram visste Thorskoig att de västra myrmarkerna tog vid, med dagsmarsch på dagsmarsch av blöt mossa och långbladiga grästuvor. Det var dit jägaren ämnade leda sällskapet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s