Flykten över myrmarkerna – introduktion

Medan dagen randades långt bort i öster och solen långsamt hävde sig över horisonten blickade de fyra vandrarna ut över klyftan nedanför dem. I det tilltagande ljuset kunde de se den stora gruppen förföljare arbeta sig igenom den täta undervegetationen.

Det lilla sällskapet uppe på klippan var en brokig syn för att vara så fåtaligt. Där fanns en dvärg, en halvlängdsman och två män, alla mycket olika sinsemellan.

Dvärgen var bred och kraftig – även i jämförelse med sitt eget folk – och var delvis klädd i nitförstärkta, slitna och välanvända rustningsdelar av läder. Även hans färdkläder och kappa var fläckade och nära nog trasiga. En karakteristisk stridshammare av den typ dvärgarna ofta använde hakad vid bältet och en mindre rundsköld hängd på ryggen vittnade om att han förmodligen var soldat. Ytterligare beväpning i form av ett mindre armborst med tillhörande koger kunde synas utöver den vanliga färdpackningen. Det var klart och tydligt att dvärgen inte var ung. Snarare hade denne passerat yngre medelåldern, och kanske var han rentav förbi sin fulla krafts dagar helt och hållet. Det svarta håret och skägget var beströdda med stråk av silvergrått och huden i ansiktet och på händerna var grov och läderartad.

Halvlängdsmannen var i motsats till dvärgen inte mer än en yngling. Inte ett fjun prydde hans kinder, haka eller läppar. De rosenfärgade kinderna ryckte lite okontrollerat av oro och spänd förväntan. Kanske anade han vad som komma skulle och såg inte fram emot det. Hans enda beväpning var en egenhändigt snidad träklubba samt en slunga, vapen mer typiska för en bonddräng eller herde än för en stridsman. Orustad och vardagligt klädd – som en av dem som brukade jorden eller drev boskapen här uppe i Nordmark – gjorde den unge halvlängdsmannen ett mer alldagligt intryck än de tre andra i sällskapet.

Även de båda männen var uppdelade i en äldre och en yngre.

Den äldre av de två var klädd i slitna men praktiska kläder av mjukt skinn och läder. Ansiktet var fårat och väderbitet, vilket fick honom att se ut att ha genomlevt fler vintrar än vad han faktiskt kanske hade gjort. Säkert var dock att han åtminstone närmade sig medelåldern, kanske var han redan mitt i den. Ansiktet pryddes av en kort och mörk skäggstubb, vilken ganska fläckvis täckte det smått intetsägande ansiktet. Inga känslor avspeglades i detta anletes blanka och likgiltiga drag för tillfället, i stark kontrast mot halvlängdsmannen en bit bort. Mannen fingrade långsamt på sin korta båge, uppenbarligen upptagen med sina egna tankar. I bältet hängde en kortskaftad yxa, vilken kunde fungera såväl som redskap som vapen. Kläderna, beväpningen och den härdade hyn målade bilden av en man van vid vildmarken, sannolikt en jägare eller stigfinnare.

Om halvlängdsmannen såg obekväm och en aning nervös ut, var det å andra sidan helt uppenbart att den fjärde och sista medlemmen av sällskapet kände sig helt malplacerad där han nu stod och blickade ut över terrängen. I sanning hörde han heller inte hemma ute i obygden. Klädd i en fotsid gyllene kåpa snörd samman runt midjan med ett djuprött sidenskärp såg han mer ut som ett levande löje gentemot omgivningen. Mannens längd gjorde även den att han stack ut från de andra då han höjde sig markant över resten av gruppen, drygt ett huvud längre än jägaren. Hans ansikte bar ett stolt uttryck och de gröna ögonen avslöjade självsäkerhet och även en viss arrogans. Det var uppenbart att han tillhörde den bedjande klassen, frågan var bara vilken gudom han underkastade sig. Hakan pryddes av ett välansat bockskägg, runt vilket en ganska opassande skäggstubb dock hade börjat sprida sig. Av sällskapets medlemmar var denne den ende helt obeväpnade. Till vintrar räknade var han inte den yngste av de fyra, men samtidigt inte heller mycket äldre än halvlängdsmannen. Kanske var han alldeles nyligen vigd till sitt kall och sin tjänst.

Detta var de fyra vandrare som nu stod och överblickade ravinen nedanför sina fötter. Tre av dem; dvärgen, halvlängdsmannen och den så markant utstickande prästen stod nära inpå varandra. En bit ifrån denna udda trio hade mannen med det härdade ansiktet placerat sig, försiktigt hukad framåt med spänd min och vaksamma ögon, ständigt fingrande lugnt och metodiskt på bågsträngen.

 

Thorskoig, jägaren, lutade sig ut över stupet och iakttog tyst de ovetande nedanför. Ett svagt leende spred sig över hans tunna läppar.

”Jägarna har blivit de jagade, till slut.” De kalla, nästan viskade orden åtföljdes av en svag men menande nick mot skaran nedanför.

Den senige stigfinnarens tre utmattade kamrater, vilka stod samlade ett par famnar längre bort, följde även de personerna nedanför med blickarna. Vid jägarens ord bröt sig en av dem, den korte men brede dvärgen, loss från de andra två och gick försiktigt över till Thorskoig. Noga med att inte komma för nära avgrunden framför sig lade dvärgen handen på sin färdkamrats axel och talade tyst nära hans öra.

”Tror du att de anar vad vi har planerat?”

”Då skulle de aldrig ha gett sig in i ravinen Oke.”

Svaret verkade glädja dvärgen, som även han sprack upp i ett leende och långsamt lossade sitt armborst från ryggen innan han svarade med låg röst.

”Vi är redo, på din signal.”

Thorskoig gav dvärgen en kort blick som svar, varefter han höjde sin korta, kraftiga båge och lade en pil på strängen. Mellan sammanbitna tänder viskade han sedan till dvärgen, som redan hade vänt sig om för att gå tillbaka till de andra två: ”Säg åt Edaljohr att hålla sig i bakgrunden och inte lägga sig i. Det sista vi behöver är något som kan röja vår position. Han lyser dessutom som en fyrbåk här uppe med sina kläder.”

Oke höjde bara handen som svar. Ett sarkastiskt leende spelade för ett ögonblick över hans läppar under det att han kastade en kort blick mot den högreste prästen. Ytterligare ett ögonblick senare var leendet borta, och dvärgens min sträng och beslutsam istället.
Inom kort var Oke tillbaka vid de båda andras sida och förberedde dem på bakhållet.

”Kan du nå dem med slungan Tosse?”

”Tror det, annars får jag väl helt enkelt spara på stenarna och låta er sköta det.” Halvlängdsmannen som svarade snurrade lite nonchalant sin slunga runt pekfingret samtidigt som han bollade lite med en slungsten i den andra med flink koordination. Hans blick var dock uppmärksamt riktad mot förföljarna där nedanför. Till skillnad från Thorskoigs eller Okes avslöjade den dock tveksamhet och nervositet, ja rentav rädsla, och dvärgen kunde med sitt vana öga se hur halvlängdsmannens handled darrade okontrollerat där den rytmiskt rörde sig fram och tillbaka för att låta slungan snurra runt fingret. Kanske var det för att dölja just detta han inte höll sig stilla.

”Och du håller dig lugn och vid sidan om Edaljohr. Låt oss sköta det här så behöver vi inte oroa oss över att vara förföljda särskilt länge till. Ta ett halvdussin steg eller så tillbaka och stanna där.” Dvärgen spände blicken i prästen medan han gav sina instruktioner.

”Nej, nej, jag förstår!” Edaljohr, den unge och högreste prästen, himlade med ögonen medan han svarade på dvärgens order. Surmulen tog han sedan demonstrativt ett fullt dussin steg tillbaka, med tillräckligt ostadiga kliv för att avslöja att även han, i likhet med Tosse, var obekväm med situationen. Den tydliga markeringen kom dock inte som ett resultat av vad dvärgen hade sagt i sig – något bakhåll ville prästen inte delta i och han såg sig inte förolämpad av att ställas utanför det – utan som en följd av hur denne hade sagt det. Edaljohr skulle inte ha accepterat en sådan ton av auktoritet mot sin egen person av en icke troende under normala omständigheter, och detta ville han få Oke att förstå, oaktat det faktum att han inte skulle ha velat ha någon del i det som stundade ens om han hade tillåtits delta.

Oke brydde sig dock inte om den andres fruktlösa försök till trots. Ville valpen trilskas fick han göra det, så länge han inte lade sig i det stundande bakhållet. Faktum var att prästen med sin arroganta men fruktlösa gest bara ställt sig bättre till än Oke tänkt sig, då han längre bak inte riskerade att komma i vägen för de tre andra.

”Redo?”

De tystnade alla vid Thorskoigs väsande viskning som fördes till dem av den lätta morgonbrisen. Utan ett ord ställde sig Thorskoig, Oke och Tosse i position och siktade ner mot den talrika skaran av legosoldater, vilka hade varit dem hack i häl sedan uppbrottet från Fadersåkra, Tosses hemby. Allt var redan planerat och genomgånget i detalj sedan kvällen innan. Det enda som återstod var själva genomförandet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s